Tjejvasan

;image

Det är vår i luften, solen skiner, fåglarna kvittrar, vår katt har fångat en kråka… Med lätta steg går jag och hämtar Ida på skolan. Det bubblar av glädje och energi i kroppen och jag känner för att ta lite hoppla steg men hejdar mig. Det är inte bara vårkänslorna som fyller min kropp av bubbel utan även glädjen och tillfredställelsen över att ha klarat tjejvasan och därmed också tjejklassikern!! Jippie!!!
Hur var det då att åka tjejvasan utan att knappt ha stått på ett par skidor innan? Svar: Korkat!! Jag förstår nu alla råd, från dem som kan lite om ländåkning, om att vi borde åka upp till snön och ta några lektioner ett tag innan loppet. Jag i min enfald trodde att det räckte med att kolla in André Pops på tv´n och ta några pass i stakmaskinen på gymmet. Jag hade ju ändå tre mil på mig att lära mig åka skidor.

image&

Det blev tre långa och sakta mil. Första milen var det mycket uppför och jag saxade på ganska bra. I nerförslöporna så hade jag superbra glid. Men på planmark var jag totalt värdelös!! Jag kasade fram i något som skulle likna diagonalåkning.. Hökberg- och världens godaste blåbärssoppa!! Den glömmer jag aldrig. Jag fick ny energi och fortsatte på min väg mot Mora. Strax kom jag fram till benbrytarbacken… Folk låg till höger och vänster. Jag plogade mig ner för glatta livet och det tog på krafterna i låren. Den fanns flera funktionärer på plats i backen för att hjälpa alla som ramlade och de fick jobba hårt! I nästa backe så var det jag som föll.. Precis när jag kommit ner och förlorade därmed all fart inför uppförsbacken. Sen trillade jag i en uppförsbacke. Mina ben började bli trötta och slitna och jag bestämde mig för att gå i några av nerförsbackarna. Jag tänkte inte bryta benen innan vår kommande semester.
Eldris- och ny ljuv blåbärssoppa och bulle och energidryck och vatten.. Nu var det bara nio kilometer kvar och jag skulle klara det!! Jag hasade mig fram meter för meter, så himla trist. Fick inte alls till något som kunde likna teknik. Och inte kunde jag skylla på skidorna heller för de var nog riktigt bra vallade. De gick ju ganska bra uppför och i de nerförsbackar som jag vågade mig på så gled jag enkelt förbi flera stycken.
Inte ens grabbarna som ville bjuda på jägermaister längst spåret piggade upp. De fick behålla drycken för sig själva. Fast de såg då rakt inte ut att behöva mer av den varan…
Så var jag tillslut på upploppet.. Nu var det dax att ge järnet! Jag gjorde precis tvärtom. Eftersom jag ändå hade tokdålig tid så bestämde jag mig för att ta vara på de sista 200 meterna av tjejklassikern. Jag sänkte tempot, om det nu gick och skred in med ett stort leende på läpparna. Här skulle njutas!! Jag tog mig tid till att svara de som stod vid kanterna och hejade och jag hejade glatt på Mora Nisse som stod vid 100 meters skylten. Och så åkte jag tillsist in under målskylten ”I fäderns spår…” Tjejklassikern var avslutad.

A424_1_sid1 (1)

Nu började den jobbigaste delen av hela tjejvasan. Lämna skidorna i skidinlämningen, åka buss, hämta ombyteskläderna och gå till duscharna. Väl på plats så försvann all min ork.. Pia hittade mig sittandes på golvet, med ett äpple i handen, stirrandes rakt ut i tomma intet. Jag var för trött för att orka byta om och duscha. Vi satt där på golvet och bara bubblade av skatt. Vi hade klarat av det!!!
image<a

Hur firade vi? Med pizza och cola. Senare på kvällen blev det champagne och melodifestival. Vi grubblade ett tag på skylten som Pia hade sett i spåret "Alla sopor går till Mora". Vad menade de med den?? Sen somnade vi gott.
imageimage</

Vi har haft en rolig, mysig och annorlunda helg i Mora. Fem tjejer som delar på en liten etta. Kändes som vi var tillbaka i studentlivet.. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om våra luncher på Åhlens, väntan på hyrskidor, skidor som inte gick att få på.., snarkande rumkompisar och förvirrade piloter. Tack Nanna, Pia, Lisa och Therese för en härlig helg!

image

Och tack Nanna, Pia och Jennie för allt som vi varit med om under vår väg mot tjejklassikern. Fy sjutton vad bra vi är som klarat det!! Heja oss..
Skickar en liten hälsning till min syster som hade planer på att vara med. Men som fick hoppa av efter som det kom en liten Viktor i vägen. Han är en liten goding den där Viktor! Vi får göra om det om så där 10 år :-).

God fortsättning!

image

Hoppas julen varit fin!

Nu är det knappt två månader kvar…. flyget är betalt och boendet bokat. Men än är det många saker kvar att fixa med. Transfer mellan Moraflygplats och Sälen, skidbokning, bussbeställning till den stora dagen, klädinköp och viktigast av allt, champagnen!!!
Visst kan de vara lite trixigt att få till all logestik eftersom det är både Vasaloppsveckan och ett visst stort mästerskap samtidigt. Det gäller ju att vi startar i rätt tävling. Tänk om vi råkar starta i femmilen stället… Nog för att vi tycker att vi är världsbäst eftersom vi ställt upp i cykel-, sim- och löptävlingar under sista året. Men någonstans får man inse sin begränsning.. Cykla, simma och springa lär man ju sig som barn, liksom.. Hur svårt är det då att ställa upp i en tävling?? Längdskidåkning däremot… lärde jag mig, i och för sig, också som barn. Jag hade ett par Elanskidor med remmar runt hälarna på mina iskalla pjäxor. Vi gick på tur hela familjen… runt åkrarna i Ränneslöv. Min pappa spårade och vi åkte efter. Ibland kunde vi höra ett litet tjut från vår mamma när nerförsbacken blev för brant. Då talar vi om slätten i södra Sverige 😉 . Vi åkte och åkte och åkte och efter tre kilometer var vi hemma i värmen igen och drack varmchoklad.

I februari är det tre mil som gäller, tillsammans med 10 000 andra damer. Och blåbärsoppa och riktig valla. Herregud, hur skall detta gå?? Min träning består av stakmaskin och gymträning. Har som enda mål att komma just i mål. Tänk att få skrida in under orden ”I fäders spår- för framtids segrar”.
Måtte jag inte hamna i femmilen…

Lidingötjejlopp avklarat!!

image

Inatt klev jag stel och trött ur Pias bil som stannat till utanför vårt hus. Men bakom tröttheten och den stela kroppen fanns en känsla av glädje. Vilken underbar helg det varit! Vi åkte upp till Stockholm redan i fredags med Pia bakom ratten. Stackars Pia som fått en ordentlig sträckning på baksidan av låret precis lagom till Lidingöloppet.. Men med farthållare gick resan som en dans, även om jag och Nanna sneglade lite tvivlande på hennes körstil…

När vi inkvaterat oss på vandrarhemmet på Gärdet så letade vi oss ut till Lidingövallen för att hämta nummerlappar och ”reka” området. På Grönsta, där starten till tjejloppet går av stapeln, åt vi pasta i ett tält. När vi satt och spanade in de andra löparna så får vi ett mms från Jennie. Hon befinner sig inne i stan, tillsammans med sin familj, på en mysig restaurang.. Man kan ju börja uppladdningen på olika sätt :-).

image

Lördagen tillbringades med ett besök på det fantastiska ABBA-museet och lite shopping. Det blev lunch på O´learys i Gamla Stan och kvällsmat på en mysig restaurant på Gärdet. En riktig egodag.

Söndag… Nu var det dax… Vi checkade ut vid 11-tiden och begav oss, tillsammans med många andra, mot Lidingö. Tillslut så drog det ihop sig till start. Jag hade fått tips om att ta det lugnt i början av loppet för att undvika mjölksyra i backarna. Och lugnt tog jag det. Det var gångfart eller lätt jogg som gällde eftersom det var så mycket folk och så lite plats. Men efter hand så blev det bättre. I ungefär 4 km kändes det finemang. I efterhand har jag sett att jag sprang upp mig ca 400 placeringar under dessa kilometrarna. Sedan kom Abborrebacken och det tog stopp. Jag försökte inte ens springa en enda meter av backen. Benen kändes så stumma och det var t.o.m jobbigt att gå uppför den. Här tappade jag 200 placeringar bara så där… Sen gick det trögt, jag gick eller småsprang i uppförsbackarna och släppte på i nerförsbackarna. Benen saknade backträning… Efter 8 km kom en ny rysarbacke, Karinsbacke. Sen gick det lätt. När jag passerade 9 km kände jag en underbar känsla i kroppen. På upploppet sprang jag för allt vad jag var värd. Folk stod och hejade och kroppen jublade av glädje. Med ett leende korsade jag mållinjen och del 3 av 4 av tjejklassikern var avklarad.

image

Ännu gladare blev jag över att se Pia på storbildsskärmen när hon gick i mål och blev ”intervjuad”. Trots sträckning och smärta så tog hon sig i mål strax efter mig. Imponerande! Nanna och Jennie var i mål en bra stund innan oss. Bra kämpat, tjejer!!Nu återstod bara att duscha i de uppställda tälten. En märklig upplevelse som får minnet av skolidrottens duschrum att kännas som rena lyxen.

Nästa och sista loppet blir tjejvasan 2015. Vår största utmaning i tjejklassikern?

Tjejklassikern med blod, svett och tårar.

image

Tre veckor kvar och det går bra nu, väldigt bra… eller total krasch.. Jag laddar med att se på ”En klassiker” på SVT. Tycker det är lite synd att de inte visar mer av allt träningsslit som deltagarna faktiskt lägger ner. Eller arrangörernas engagemang. För det är stora, otroligt välplanerade arrangemang!! Men det är roligt när man känner igen miljöerna. Och jag känner mig allt lite stolt över att ha genomfört både Tjejvättern och Vansbrotjejsim. Men nu laddas det för Lidingötjejlopp med viss fasa. Jag har stor respekt för alla tunga backar. Särskilt för den fruktade Abborrbacken.

Idag var det ingen bra träningsdag. Allt var ok fram till 7 kilometer, då tog all lust att springa slut. Hur jag än försökte tvinga mig att springa så gick det inte. Inte för att jag hade andnöd eller var helt slut i kroppen. Inte heller hade jag ont någonstans. Jag vet helt enkelt inte varför det tog stopp. Jag fick gå i någon kilometer sedan var det dax att springa. Nu skulle jag minsann inte gå mer!! Det var svårt att komma in i en bra rytm och allt kändes fel, men jag lufsade på..

Med en kilometer kvar så blir jag omsprungen av första människan som jag sett på hela rundan. Om det var det som störde eller om jag helt enkelt bara var för trött för att se den förrädiska roten som letat sig upp på slingan. Men min fot fastnade i den och vurpan var ett faktum. Jag ligger bland barr och jord och undrar vad som hänt. Det svider på armar och ben. Munnen är knastrig av jord. Han som sprang om märker inte att min värld just nu är upp och ner för han fortsätter springa. Jag ligger kvar några sekunder för att få världen rättvänd igen. hinner precis resa mig upp innan nästa person springer förbi. Fasligt vilken trafik det blev nu. Jag ler och går som om ingenting har hänt men undrar vad han tänkte. Blodet rann från armbågen och jag var svart av smuts i ansiktet och på kläderna. När han sprungit förbi brände tårarna i ögonen av trötthet och sveda. Ingen kan säga att tjejklassikern är på lek. Det är på blodigt allvar!!

Vansbrotjejsim

vansbro 048

Efter en lång bilfärd till Dalarna och inkvartering i lägenheten så tog vi en promenad i Vansbro. Vi hämtade vårt kuvert med badmössa, armbandschip och matbiljett och sedan gick vi och inspekterade var vi skulle simma. Vädret hade slagit om och blivit riktigt varmt. Det såg t.o.m inbjudande ut att bada.

Vi hittade en liten restaurant Thaicorner där vi slog oss ner och åt kvällmat och tittade på folk.. Det blev en lugn kväll. Jag var trött efter bilkörningen och gick och la mig. Men precis som på Vätternrundan så kunde jag omöjligt somna. Jag lyssnade på den ena sommarprataren efter den andra och somnade inte förrän vid 4…

vansbro 026

På söndagen var jag trött men ändå laddad för simningen. Efter mycket velande hit och dit så bestämde jag mig för att använda den långa våtdräkten som jag fått låna av min kusin. Jag var lite nervös över att simma i den, eftersom jag inte provsimmat med den innan. Och när man simmar bröstsim så är det egentligen bättre att ha en kort dräkt (för min del som ovan simmare så vet jag inte ifall det spelar någon roll..). Vi var startgrupp sju och hade orange badmössor. Och tillslut så blev det vår tur för uppvärmning.. Vi hoppade och skuttade lite till musiken. Hjärtat slog frivolter i kroppen och de flesta ville nog bara få starta. Vi uppmanades att andas lugnt när vi gick i för om vi hyperventilerade så skulle vi få ont i våra luftrör.

vansbro 043

Jag tänkte inte så mycket när vi startade, jag bara traskade ut och började simma. Det var mycket strömt och vi fick simma ordentligt snett innan vi kom in i Västerdalälven. Överallt var det folk och jag kände mig irriterad över att det var så trångt. Det gick inte att få till något flyt i simningen. Däremot så hade jag bra flyt i min våtdräkt. Det kändes som att jag låg ovanpå vattenytan och simmade. Och jag frös inte alls. För mig kändes det som att det tog en evighet att komma till 500-meters bojen. Inte förrän de sista 100 meterna så kunde jag börja njuta. Klungan hade tunnats ut och jag fick simma i min egen takt. Och så var jag i mål. Tid 30,56, vilket är helt ok. I simhallen så simmar jag på strax under 30 minuter utan motström och en massa folk..

För min del så skulle simningen bara göras och det är ingenting som jag längtar efter att göra om. Jag hade gärna simmat sträckan igen om jag fått simma själv utan trängsel. Men mina goa teammedlemmar hade säkert en annan upplevelse av loppet för de kunde tänka sig att simma 3 km nästa gång. No way, säger jag!

Efter dusch och god mat så hämtade vi våra diplom och begav oss hemåt. Etapp 2 i tjejklassiker är avklarad!

vansbro 047

Nu dröjer det till september innan nästa lopp, Lidingöloppet. Och det tackar jag för. Först är det återhämtning och semester som står på schemat.

 

Tjejvättern, del 2

image

Siffrorna 08.36 lyser och det är dax för oss att gå in i startfållan. Stundens allvar är nära. Gruppen innan oss skall just bege sig ut och speakern förkunnar att Renata Chlumska, äventyrare, finns i den gruppen. Jaha ja, då är vi ju i gott sällskap. Sällskap o sällskap… henne kommer vi nog knappt få se en skymt av. Så är det vår tur att rulla fram… Speakern babblar på om födelsedagsbarn och årets äldsta deltagare. Jag lyssnar inte längre, tittar på siffrorna framför oss  00.10, 00.09, 00.08……..00.01 piiip. Så är vi iväg. En motorcykel leder oss ut ur startområdet. Vi cyklar långsamt framåt, folk står längst gatorna och hejar på. Jag är nervös för att jag skall ramla eller göra något annat knasigt. Fokuserar bara på att följa strömmen.

Sakta tunnas klungan ut och alla börjar cykla i sin takt. Det här känns ju riktigt bra. Genom en rondell och ut på en landsväg. En låååång landsväg. Jag känner att jag faktiskt är lite hungrig. Tusan också varför åt jag inte mer till frukost?! Jag börjar längta efter första stoppet. Så cyklar jag förbi 90 skylten. Usch, då har jag ju långt kvar..

Det börjar småregna. Jag hinner precis tänka tanken att det känns skönt med lite svalkande duggregn då öppnar himlen sig!! Shit, vad det regnar. Många stannar längst kanten och tar på sina regnkläder. Jag var smart nog att ha på min regn/vindjacka från start. Inga onödiga sekunder till spillo där inte. Det strilar vatten mellan tårna i skorna, klafs, klafs. Ja, det är inte bara fötterna som är blöta utan hela kroppen i stortsett.. Jag cyklar och tittar mest ner i vägbanan. Fy tusan vilket apdåligt cykelväder. Till på köpet så blåser det. Jag ligger bakom en tjej i en stor svart regncape. Bra att få lite lä. Men efter ett tag känner jag min plikt och cyklar om och ligger först ett tag. Så håller vi på och skiftar i någon mil. Tillslut lättar regnet och jag är äntligen framme vid första stoppet..

Jag tar en bulle och en energidryck. Hungerkänslan har blåst bort med regnet.. Någon tjoar till och framför mig står Pia. Vi tar en selfie och skickar till våra kära på SwedenRock.

image

Sedan fryser jag och påbörjar den långa, tunga backen uppför Omberg. Trampa, trampa, lite till. Många går men det skall inte jag göra, inte än iallafall. Lite till.. Nu är jag nästan uppe. Då stannar plötsligt cyklisterna framför mig och går av sina cyklar och eftersom det inte finns plats att köra om så får jag göra samma sak. Jag skänker dem en tanke av tacksamhet, för nu kan jag ju skylla på dem att jag var tvungen att gå sista biten. När vägen planar ut så hoppar jag på cykel igen, men runt nästa hörn väntar ytterliggare en uppförsbacke..

Nu börjar den bästa och vackraste delen av hela tjejklassikern. Nerför i rasande fart i lummig junigrönska och med en fantastisk utsikt över Vättern. Jag njuter! Plötsligt dyker 5-mils skylten upp och jag känner ett uns av lycka. Halvvägs!! Nästa stopp är vid 53 km i Rök. Tar ytterliggare en bulle och en medtagen energibar och dryck. Måste nog dricka mer vatten, känner att jag varit dålig på det. Fryser och vill iväg.

Vid 6 mil börjar frånvaron av tidigare cykelmil i benen ge sig till känna. Jag får så ont i låren att jag vill gråta. Varför har jag inte cyklat mer… De rekommenderade 30-50 mil och jag har cyklat 12. Skyll dig själv ekar i mitt huvud.. I Väderstad piggar små skyltar längst väg kanten upp. Vissa med så himla dåliga ordvitsar så att jag måste le trots värken. Lite här och där längst hela rundan står människor och heja. Det värmer och ger lite extra ork.

I Skänninge, efter 75 km, är det dax för sista stoppet. Nu blir det banan, kaffe, flera energidrycker och massor av vatten. Jag träffar på Pia igen och det blir en ny selfie till våra kära.

image

Pia tycker att jag skall stretcha ordentligt och det gör jag. Sen vill hon iväg för hon vill bara i mål och bli klar med cyklingen. Solen skiner och jag hade lätt kunnat sätta mig i solen och bara slappa. Problemet är bara att jag har 2,5 mil kvar att cykla. Lika bra att få det gjort. Fram till 10 km- skylten går det bra. En mil kvar, det är ju som till stranden och tillbaka – ingenting. Att ingenting kan vara så långt.. Sista milen tar aldrig slut. Så äntligen är vi i Motala, men då skall vi cykla runt centrum innan vi äntligen får cykla in i stadsparken. Jag hör speakerns röst och ser målfållan. Det står människor överallt och hejar. Äntligen i mål. På stumma, darriga ben får jag min medalj. Tid 5 timmar och 22 minuter! Jag vill gråta av glädje att det är över, av värk och trötthet, men ur mig bubblar bara skratt.

image

I helgen tänkte jag aldrig mer ett cykellopp, men redan nu så kan jag tänka ”Nästa gång så skall jag….” Tjejvättern var ett mycket välorganiserat lopp med massor av trevliga människor. Vi har haft en fantastisk helg och alla har presterat över förväntan!!

Nu laddar vi om inför nästa utmaning, Vansbrosimmet om 4 veckor…. Men innan dess så håller vi tummarna för Jennie och Kent som cyklar hela Vätternrundan till helgen!

 

 

 

Teamträff

image

För någon vecka sedan träffades alla vi fem tjejer som galet nog givit oss in på att genomföra tjejklassikern. Vi samlades i Nannas kök och intog kaffe och god fika. Det kändes skönt att träffas och diskutera frågor som vad för slags cyklar som de andra skall ha, våtdräkter och skidor, kläder och loggor, boende och resor.

Första prio just nu var att boka boende och det blev en rolig diskussion. En av teammedlemmarna föreslog att vi skulle bo på en skola som finns till förfogande inför Vätternrundan. Hon talade sig varm om vilken genenskap och stämning som det kommer vara där. Alla sover tillsammans i stora salar på liggunderlag. Två andra i teamet tittar förfärat på henne. Menade hon verkligen allvar? Sova på liggunderlag i en skola tillsammans med en massa andra människor?? Finns det inga hotell? Nu började sökningar på nätet. Allt från spahotell till campingstugor. Tillslut blev det en stuga 1 1/2 mil utanför Motala som alla verkade nöjda med.

Jag har tagit på mig att boka boende i Vansbro. Vilken makt jag har… skall det bli liggunderlag eller lyxsäng… Ha ha vi får väl se.

image

Vi bestämde datum för nästa träff. Då blir det en uppladdningstur på cykel… Jag inser  att det är då de andra kommer att förstå vilken bluff jag är. Jag kan riktigt känna hur jag cyklar för allt vad jag är värd och ändå inte hinner med. Avståndet kommer öka och jag kommer känna att det bränner i halsen och mjölksyra i benen… Man skulle kanske  montera på en dold, ljudlös motor på cykeln. Jag skulle utan minsta ansträngning susa förbi de andra, inget svett och ingen astmaandning. Jag skulle le lite uppmuntrande och ropa lite lagom käckt  ”Kom igen detta fixar ni..”

Eller så får jag helt enkel rikta in mig på en av anledningarna till varför jag gett mig in på allt detta. Det var för att förbättra min kondition och få känna glädje över att ha genomfört någon som tidigare känts omöjligt. Då duger inget fusk! Att jag ens kunde överväga den tanken…