Sommarlov

image

Med alla tre skolavslutningarna avklarade så har sommaren börjat på riktigt. Det är känslosamt det här med skolavslutningar och den blomstertid nu kommer.. Det får en att minnas sina egna idylliska avslutningar. Solen som alltid sken när man stolt promenerade till kyrkan i sin nya klänning eller kjol. Jag och min syster hade nästan alltid likadana klänningar eller i allafall matchande. Vår mamma hade tillbringat veckorna innan med att sy våra Madickenklänningar. Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket av mina avslutningar, minnena kommer från fotoalbumet. Jag kommer mer ihåg känslan av avslutningarna. Och den känslan återkommer alltid när jag hör ”Den blomstertid nu kommer..”

I år var det Idas första skolavslutning. En stor och viktig dag. Förskoleklassen hade övat in en sång som de sjöng i kyrkan samtidigt som de tecknade den på teckenspråk. Urgulliga var de!! ❤ ❤ ❤  För Antons del så var det mellanstadiets sista skolavslutning. Skolan har som tradition att alla sexor får gå fram och ta emot en ros och ett lycka till från lärarna och rektorn. Allt ackompanjerat till fin musik. Det är en fin och högtidlig tradition.

Oskar slutade nian och det känns helt underbart. Tänk vilken jätteprestation att klara grundskolan med godkänt i alla ämnen och t.o.m läst upp betygen i en del ämnen trots så långa tider på sjukhus. Jag är så lycklig över att få uppleva detta!! De hade en ståtlig avslutningsmiddag på skolan med kostym och fina klänningar. Oj, vad vuxna alla plötsligt känns och snygga!!!

Till hösten vänta nya utmaningar för 2 av 3 av barnen iform av nya stadier, klasser och lärare. Men först ett härligt sommarlov. Och det kan knappt börja bättre. Oskar har varit på hjärtundersökning och på återbesök hos ortopeden i Lund. Allt såg bara bra ut. Inga planerade sjukbesök på länge :-).

Oj, vilket ”överpositivt” inlägg detta blev. Men just så härligt känns det just nu och då gäller det ju att passa på att njuta!!

Trevlig midsommar!!

Annonser

Sommarfötter

image

Ibland behöver man muta sig själv för att orka ge det lilla extra. Min senaste muta var babylena fötter, men först en mil i joggingspåret! Första milen för i år… det var tungt och inte särskilt snabbt. Jag var stel och trött i flera dagar efter men det är ju alltid en början..

Så nu halkar jag runt med påsar på fötterna och nästan kokar i värmen. Men vad fina fötter jag skall ha i sommar :-). Förra sommaren provade jag apotektes Footner Exfoliating Socks. Funkade jättebra!! Men det var lite läskigt när all död hud ramlade av efter några dagar..

Denna gången provar jag Baby Foot istället. Hittade dem när jag skulle beställa annat på Lyko.se. Lite bättre pris… Hoppas på samma toppen resultat..

image

Tjejvättern, del 2

image

Siffrorna 08.36 lyser och det är dax för oss att gå in i startfållan. Stundens allvar är nära. Gruppen innan oss skall just bege sig ut och speakern förkunnar att Renata Chlumska, äventyrare, finns i den gruppen. Jaha ja, då är vi ju i gott sällskap. Sällskap o sällskap… henne kommer vi nog knappt få se en skymt av. Så är det vår tur att rulla fram… Speakern babblar på om födelsedagsbarn och årets äldsta deltagare. Jag lyssnar inte längre, tittar på siffrorna framför oss  00.10, 00.09, 00.08……..00.01 piiip. Så är vi iväg. En motorcykel leder oss ut ur startområdet. Vi cyklar långsamt framåt, folk står längst gatorna och hejar på. Jag är nervös för att jag skall ramla eller göra något annat knasigt. Fokuserar bara på att följa strömmen.

Sakta tunnas klungan ut och alla börjar cykla i sin takt. Det här känns ju riktigt bra. Genom en rondell och ut på en landsväg. En låååång landsväg. Jag känner att jag faktiskt är lite hungrig. Tusan också varför åt jag inte mer till frukost?! Jag börjar längta efter första stoppet. Så cyklar jag förbi 90 skylten. Usch, då har jag ju långt kvar..

Det börjar småregna. Jag hinner precis tänka tanken att det känns skönt med lite svalkande duggregn då öppnar himlen sig!! Shit, vad det regnar. Många stannar längst kanten och tar på sina regnkläder. Jag var smart nog att ha på min regn/vindjacka från start. Inga onödiga sekunder till spillo där inte. Det strilar vatten mellan tårna i skorna, klafs, klafs. Ja, det är inte bara fötterna som är blöta utan hela kroppen i stortsett.. Jag cyklar och tittar mest ner i vägbanan. Fy tusan vilket apdåligt cykelväder. Till på köpet så blåser det. Jag ligger bakom en tjej i en stor svart regncape. Bra att få lite lä. Men efter ett tag känner jag min plikt och cyklar om och ligger först ett tag. Så håller vi på och skiftar i någon mil. Tillslut lättar regnet och jag är äntligen framme vid första stoppet..

Jag tar en bulle och en energidryck. Hungerkänslan har blåst bort med regnet.. Någon tjoar till och framför mig står Pia. Vi tar en selfie och skickar till våra kära på SwedenRock.

image

Sedan fryser jag och påbörjar den långa, tunga backen uppför Omberg. Trampa, trampa, lite till. Många går men det skall inte jag göra, inte än iallafall. Lite till.. Nu är jag nästan uppe. Då stannar plötsligt cyklisterna framför mig och går av sina cyklar och eftersom det inte finns plats att köra om så får jag göra samma sak. Jag skänker dem en tanke av tacksamhet, för nu kan jag ju skylla på dem att jag var tvungen att gå sista biten. När vägen planar ut så hoppar jag på cykel igen, men runt nästa hörn väntar ytterliggare en uppförsbacke..

Nu börjar den bästa och vackraste delen av hela tjejklassikern. Nerför i rasande fart i lummig junigrönska och med en fantastisk utsikt över Vättern. Jag njuter! Plötsligt dyker 5-mils skylten upp och jag känner ett uns av lycka. Halvvägs!! Nästa stopp är vid 53 km i Rök. Tar ytterliggare en bulle och en medtagen energibar och dryck. Måste nog dricka mer vatten, känner att jag varit dålig på det. Fryser och vill iväg.

Vid 6 mil börjar frånvaron av tidigare cykelmil i benen ge sig till känna. Jag får så ont i låren att jag vill gråta. Varför har jag inte cyklat mer… De rekommenderade 30-50 mil och jag har cyklat 12. Skyll dig själv ekar i mitt huvud.. I Väderstad piggar små skyltar längst väg kanten upp. Vissa med så himla dåliga ordvitsar så att jag måste le trots värken. Lite här och där längst hela rundan står människor och heja. Det värmer och ger lite extra ork.

I Skänninge, efter 75 km, är det dax för sista stoppet. Nu blir det banan, kaffe, flera energidrycker och massor av vatten. Jag träffar på Pia igen och det blir en ny selfie till våra kära.

image

Pia tycker att jag skall stretcha ordentligt och det gör jag. Sen vill hon iväg för hon vill bara i mål och bli klar med cyklingen. Solen skiner och jag hade lätt kunnat sätta mig i solen och bara slappa. Problemet är bara att jag har 2,5 mil kvar att cykla. Lika bra att få det gjort. Fram till 10 km- skylten går det bra. En mil kvar, det är ju som till stranden och tillbaka – ingenting. Att ingenting kan vara så långt.. Sista milen tar aldrig slut. Så äntligen är vi i Motala, men då skall vi cykla runt centrum innan vi äntligen får cykla in i stadsparken. Jag hör speakerns röst och ser målfållan. Det står människor överallt och hejar. Äntligen i mål. På stumma, darriga ben får jag min medalj. Tid 5 timmar och 22 minuter! Jag vill gråta av glädje att det är över, av värk och trötthet, men ur mig bubblar bara skratt.

image

I helgen tänkte jag aldrig mer ett cykellopp, men redan nu så kan jag tänka ”Nästa gång så skall jag….” Tjejvättern var ett mycket välorganiserat lopp med massor av trevliga människor. Vi har haft en fantastisk helg och alla har presterat över förväntan!!

Nu laddar vi om inför nästa utmaning, Vansbrosimmet om 4 veckor…. Men innan dess så håller vi tummarna för Jennie och Kent som cyklar hela Vätternrundan till helgen!

 

 

 

Tjejvättern, del 1

image

I fredags hämtade Nanna upp oss och efter lite meck var cyklarna stabilt uppsatta på taket och på dragkroken. En eloge till Nanna som är en sådan fixare och stark som Pippi Långstrump. Nöjda, nervösa och taggade styrde vi bilen till Motala.

image

Vi hämtade kuvertet med våra nummerlappar och hjälmchip. Sedan tog vi en lunch i solen och njöt av nationaldagen.

image

Vi handlade med oss lite kvällsmat, frukost och cykelsnacks innan vi begav oss till vår campingstuga. Den låg i ett litet samhälle som heter Borensberg. Jennie mötte upp oss på campingen. Hon var redan på plats med sin familj. Hennes man skall cykla halvvättern och nästa helg cyklar båda hela vätternrundan. Galna människor :-).

Vår stuga var enkel och spratansk men helt ok att övernatta i. Lagom tills vi hade dukat ut kvällsmaten så drog ett åskväder in. Så det blev att äta kvällsmat inne. Sedan gick strömmen och vi fick mysa i dunkel, som tur var kom den tillbaka ganska snart. Alla var trötta och lite nervösa inför morgondagen och vi gick och la oss klockan tio. Helt i onödan efter som 3 av 4 inte sov särskilt mycket denna natt.

image

Klockan sju hade vi ätit frukost, lastat bilen och städat ur stugan. Taggade backade vi ut bilen och KRASCH… rakt in i en lyktstolpe. Lätt panik utbröt eftersom två helt nya cyklar som skulle användas i loppet om 1 1/2 timme.satt på dragkroken. Cyklarna såg ok ut så vi begav oss in till Motala. Men när vi lastade av dem så var hjulen skeva och gick inte att cykla på… Jennies man Kent kom som en räddare i nöden med deras dotters cykel till Pia. Jennie fick lämnat in sin racercykel till en reparatör på plats och hjulet blev justerat. Så allt ordnade sig till sist och alla kunde starta i tid.

image

Det positiva med det hela var att detta upptog våra tankar och när vi väl var på plats precis en kvart innan start (vilken man skulle) så hann vi knappt bli nervösa. Och jag lovar att om ett tag så kan vi ALLA skratta åt det som hände. Lite extra spänning och krydda till vår klassiker!!

Dags att bege oss till Motala…

image

Tänk att tiden redan är inne för vårt första lopp. Söker i olika appar efter solsken och vindstilla väder i Motala på lördag. Men tyvärr visar de mest regn, regn, regn… och 3-4 m/s. Undrar hur mycket det märkas av på slätten runt Vättern..? Ibland visar apparna solsken, det skiftar ständigt. Rena, rama väderlotteriet!

Jag är fortfarande lyckligt ovetande om vad som komma skall. En picknick tur på cykel, en lång picknicktur… Tror knappt vi kommer bli svettiga. Visst ja, det finns vissa tidsintervaller, tex så stänger målet kl. 19.00. Skämt o sidor jag har som mål att cykla på 6-6 1/2 timmar. Ingen vidare bra tid, men då blir jag förmodligen inte besviken iallafall. Nu kan ju saker och ting inträffa som tex en punktering och då drar det ju helt klart ut på tiden. Får kanske lägga till 30 minuter på oförutsedda händelser.. Nej, jag skall fixa det ändå!!

Jag lämnar över mina fina barn i mormor och morfars omsorg eftersom Micke redan åkt till Sweden Rock. Snacka om 40-års krisande föräldrar. Den ena måste bevisa att tjejklassikern inte är en match för en 40-årig 3-barns mor medan den andra tillbringar helgen som på den gamla goda tiden i hårdrockmusikens förlorade värld och festivalgyttja. Stackars barn, hoppas de inte får allt för stora men i livet..

Nu kör vi……..

6 dagar 19 timmar 30 minuter 10 sekunder..

image

Shit, shit, shit vad jag är pirrig i hela kroppen… Gänget träffades i förrgår för att planera det sista inför nästa helg. Vi åker upp redan på fredag för att i lugn och ro hämta nummerlappar och installera oss. Det är några saker som måste fixas med innan dess; som att kolla cykeln, inhandla de sista sakerna och packa.

Packlista:

  • Cykel
  • Cykelhjälm
  • Våra teamtröjor
  • Cykelbyxor ?
  • Överdragskläder/regnkläder, underställ
  • Skor
  • Dricka flaskor
  • Snacks och energidryck
  • Cykelhandskar?
  • Gelsadel
  • Startbevis
  • Heatlotion
  • Sängkläder
  • Toalettartiklar
  • Öronproppar

 

Alla barns lika värde… ?

image

Käre son, jag vet att jag har talat med dig och dina syskon om att respektera andra människor och att alla har lika värde. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån, hur du ser ut eller hur mycket du tjänar. Det är insidan som räknas. Jag har påpekat hur viktigt det är att hjälpa andra människor och att jobba för ett rättvist samhälle. Men jag ser i dina ögon hur du börjat tvivla på rättvisan och alla människors lika värde framförallt ditt eget. Det som jag så länge försökt pränta in i dig har gått förlorat..

Du kommer hem från skolan och berättar om klasskamrater som fått ersättning från försäkringbolag för ärr på kroppen efter operationer eller nyupptäckt diabetes. De har sagt till dig att du kommer få massor för allt som du de sista åren gått igenom. Du börjar se något positivt i allt som hänt. ”För visst har vi försäkringar, mamma?”. Ja, visst har vi försäkringar! Alla möjliga och vi betalar massor för dem varje månad.. Men tyvärr min fina underbara son, en utslagen tand eller ett brutet ben är mycket mer värt än din kamp för överlevnad. Dina 100 stygn på kroppen, dina 100 dagar inskriven på sjukhus, dagar på IVA i respirator och kylbehandling med massor av tunga droger i kroppen, dagar med abstines efter alla tunga droger och all smärta, oro och ångest, reoperationer och komplikationer som vittnar om din kamp är i försäkringsbolagens värld inte värt ett öre…

Jag vet att det är svårt att förstå min son, ”Du är för värdefull för att de skall ha råd!” försöker jag. ”Och det handlar bara om pengar. Det är ju inte det som är det viktigaste i livet..”, ”Nä mamma, det är att värdesätta människor lika, eller hur?” säger du med förakt i rösten och vänder dig om och går. Jag står kvar med en klump i halsen och känner att jag aldrig mer kommer tjata om ett rättvist samhälle och alla människors lika värde.

Morsdag

image

Idag är det morsdag och jag fick ett härligt uppvaknande med ägg och baconfrukost. Min fina morsdagspresent fick jag redan igår när vi, hela familjen, var på Välashoppingcenter..

Inköpslistan för dagen var lika lång som kön till parkeringen och jag kände hur min puls och irritation ökade redan innan vi parkerat. Jag avskyr att gå i affärer när det är massor med folk överallt. Och det var inte bara jag som reagerade så ”Men, va fan, har folk inget annat att göra än att tillbringa lördagarna på Väla?” muttrar Micke. ”Vi är ju också här!” snäser jag tillbaka. ”Äh, det var precis likadant sist vi var här!”, ”Ja men då var ju vi med här..” Sådana här snillerika diskussioner leder ju absolut ingen vart…

Ett antal timmar senare och många kronor mindre på kontot så har vi iallafall hittat kostym med diverse tillbehör till Oskar, shorts och t-shirts till Anton, avslutningskläder till Ida, Sweden Rock-outfit till Micke (han påstår att det inte alls är därför som han köpt just dessa kläder, men visst de passar ju in på en rockfestival också..), morsdagspresenter och födelsedagspresenter mm. Puh, you namn it..

När jag är som mest trött på att spendera pengar så tycker Micke och barnen att jag skall titta på en pulsklocka som jag så länge vela ha, som en morsdagspresent. ”Mina gulliga hjärtan, vilket smart drag!! Jag kommer ju knappt välja någon värstingvariant i detta läget <3”. Jag kollade på InterSports sortiment, de hade Polar RC3 som en kär vän rekommenderat. Expiditen talade sig varm om den och en ny variant som skulle komma nästa vecka. Men tyvärr kände jag inte för att spendera 3000-4000kr på en pulsklocka just nu. Eftersom jag länge velat ha en och Oskar behöver en för sin rehabträning så har jag googlat en del. Älskade google.. Bäst i test för något enklare varianter är Garmin 210 och ett snabbt klick på pricerunner visar att Siba har en för 1289 kr! Och just nu har Siba 10% på sina fitnessortiment. Ibland lönar det sig att kolla upp saker!

Nu väntar jag med spänning på min första Garminrunda! Trevlig morsdag 😀

 

1-årsdagen

tårthaveri 003

Idag är det precis ett år sedan som jag skrev mitt första inlägg på bloggen. Ett år sedan jag beslutade mig för att anta utmaningen. Det var inte ett särskilt genomtänkt beslut varken utmaning eller blogg, snarare ett infall. När jag väl bestämt mig för att försöka mig på tjejklassikern så var det bara att snabbt som sjutton starta bloggen. Innan jag hann börja tvivla… Det skrivna ordet är som bekant svårare att bryta än lite löst snack.

Jag är så glad över dessa beslut och över vårt lilla ”klassikergäng”. Även om vi aldrig träffas och tränar ihop så har vi ett gemensamt mål, något att sträva mot. Själv hade jag aldrig klarat av det.. När jag tittar tillbaka på året som gått så är jag stolt över att jag hållt i träningen så bra. Mina första joggingturer på 3-4 kilometer i lååångsamt tempo var så tunga. Det jobbigaste var nog att ta mig ut ur huset för att springa. Vissa lediga dagar kunde jag gå i träningskläder hela dan innan jag tog de första löpstegen.. Men jag har iallafall ALDRIG tagit av mig dem utan att ha tränat :-).

Det har blivit många mil sedan dess, vissa dagar har allt bara flutit på, benen har nästan sprungit av sig själv. Medan andra dagar har vait så tunga. Jag har simmat, cyklat, tränat på gym och framför datorn. Sprungit mitt första lopp.. Nu låter det som om jag har blivit värsta träningsfreak, men det är långt ifrån sant. Många som jag känner tränar mycket, mycket mer. Jag ligger nog på en vanlig ”Svensson” nivå. Men jämfört med mina senaste 15-20 år så är jag i bättre form än någonsin. Och man skall ju bara jämföra med sig själv 🙂 .

Vad beträffar bloggen så har den varit ett viktigt inslag i min träning. På något sätt så tvingar den mig att träna. Har jag skrivit att jag tränar 2-3 gånger i veckan så måste jag ju leva upp till det. Det har blivit 105 inlägg. Många om träning men även en del om hemmalivet och hjärtbarn. Insamlingen som jag startade till förmån för forskning av hjärtsjuka barn har inbringat 8000 kronor!! Mitt mål är 10 000 kr när klassikern är slut. Tack till alla fina släktingar och vänner för era gåvor <3.

Jag är så glad för alla som besöker min sida och blir extra varm i hjärtat av kommentarerna. Nära 10 500 besökare har det blivit under det gångna året. I bloggsammanhang är det pyttelite men jag tycker att det är fantastiskt. Det innebär att det är fler än min underbara mamma som läser den. För inte ens hon orkar gå i här 10 500 gånger på ett år…

Tack alla fina besökare för detta första staplande år… nu kör vi på med år nummer två och alla kommande lopp!!

Spring!!

iphone 2012-13 007

Jag är ute i skogen och springer. Varje steg som jag tar hörs ljudligt, min andning lika så. Idag har jag ingen musik i öronen, behöver vara på min vakt…

Jag är Runner nr 5 och många människors liv vilar på min axlar. Plötsligt sprakar det till i hörlurarna och jag hör rösten som jag hela tiden väntar på att få höra. Han känns som min enda vän i en ödelagd värld. Den enda som jag kan lita på, som kan ta mig ur det här levande. Eller?? Jag har inget val, jag måste göra som han säger. Nu ber han mig att springa inom sjukhuset och hämta med mig antibiotika, det kan rädda mångas liv. Samtidigt som jag springer längst sjukhusets öde korridorer så plockar jag på mig batterier och andra förnödenheter. Jag får med mig en låda med okänt innehåll och får reda på att jag måste skydda den med mitt liv. Nu närmar de sig… Oj, oj, oj, det kommer från alla håll… Jag kan höra deras flåsande… Rösten skriker i hörlurarna Zombies, Run!

image

Det är så klart en app som jag har laddat ner i min mobil, Zombies, run!. Den läser av hur långt och fort som jag springer. Under hela löprundan så har jag huvudrollen i en historia där Zombies har tagit över världen. Nu är det upp till mig Runner nr 5 att åter ta den. Jag har bara provat appen vid ett tillfälle men tyckte att den var rolig. Egentligen så är jag inte så mycket för Zombies-filmer. Jag vet nästan ingenting om dem. Det närmsta som jag kommit innan är när jag jobbat natt och är helt såsig i huvudet och allt går i slowmotion. Då brukar jag känna mig som en zombie, säger jag.. Men här ute i skogen känns de livsfarliga och jag måste springa snabbt för att komma ifrån dem.. Inget slowmotion där inte.

Jag tror att detta bara är början till nya träningsappar och hur motion och spel kan interagera med varandra. Det funkade på mig, ibland glömde jag av att jag faktiskt var ute och motionerade och levde mig in i historien. Nu är jag absolut ingen spel människa så jag har inte börjat bygga upp världen (i spelet) med hjälp av alla de saker som jag ”plockat” upp på vägen. Men jag tror att jag kommer använda appen fler gånger. Inte varje gång, men ibland när det känns tråkigt med en vanlig löprunda.

 

”Det spelar ingen roll var du springer

Det spelar inger roll hur snabbt du springer

Det spelar ingen roll hur långt du springer

Bara du springer!!”