På hal is…

image

Jag var klarvaken i samma stund som klockan ringde. For upp och hoppade i mamelucker, underställ och skidsockarna. Åt frukost med en pirrig känsla i kroppen. Tänkte på allt jag lärt mig från André Pops skidskola på nätet. Kanade runt i köket på mina sockor, tränade diagonalåkning, stakning med frånskjut och saxning. Tittade mig belåtet i spegeln när jag fått på hela min utstyrsel. Äntligen skulle jag få prova åka längdskidor. Ida granskade mig och konstaterade ”Idag kan du släppa mig utanför skolan. Jag går gärna in själv…”

image

”Framför de konstgjorda skidspåren ligger ett litet gym med stora, fina panoramafönster. De som står där inne och tränar har en fantastisk vy över alla skidåkare. Just denna dag var spåren nästan tomma. Solen sken och det såg ganska isigt ut. Den som råkade kasta en blick ut över spåren skulle få en syn för gudarna.. Där nere i början av det som skulle föreställa spår stod en lite människa med nya skidkläder och inspekterar sina skidor. Länge och väl stod hon där och det såg nästan ut som att hon funderade på hur hon skulle få fast sin pjäxor i skidorna… Tillslut klickade de i och hon gav sig iväg på stapplande ben. Efter 10 meter fick hon ett felskär och drattade på rumpan. Snabbt som ögat reste hon sig upp. Ja, hon nästa flög upp och tittade förläget mot fönsterna på gymmet.
Rakt i ryggen och med stela ben fotsatte hon mot den pyttelilla backen. Den som alla med enkelhet springer uppför med några få steg. Här sker vurpa nummer två.. Men gud, hon har ju ingen fästavalla alls, tänker kanske någon inne i gymmet som råkat kasta en blick över spåren. Helt rätt tänkt! Den lilla människan hade letat frenetiskt i påsen med alla längdverktyg. Vax, blåvalla, slipblock och en massa annat, men ingen fästvalla. Hon tittar stressat mot spåren och insåg att det skulle bli några långa kilometer.. En man GÅR förbi henne. Han ler uppmuntrande mot henne och säger något i stil med att idag är det halt.
10 varv stretar hon runt den 500 meter långa banan. Sen slänger hon skidorna i sin lilla bil och kör där ifrån utan att kasta en blick bakåt mot de stora fönsterna..”

image

André Pops kan behålla alla sina tips om rätt tyngdpunkt och teknik för sig själv. Det enda som gäller är att kana fram med stela ben och tungan rätt i mun. Herregud, vilken träningsvärk jag har i dag. Och Carolina, jag saknade verkligen ditt sällskap och dina uppmuntrande tips!

Annonser

God fortsättning!

image

Hoppas julen varit fin!

Nu är det knappt två månader kvar…. flyget är betalt och boendet bokat. Men än är det många saker kvar att fixa med. Transfer mellan Moraflygplats och Sälen, skidbokning, bussbeställning till den stora dagen, klädinköp och viktigast av allt, champagnen!!!
Visst kan de vara lite trixigt att få till all logestik eftersom det är både Vasaloppsveckan och ett visst stort mästerskap samtidigt. Det gäller ju att vi startar i rätt tävling. Tänk om vi råkar starta i femmilen stället… Nog för att vi tycker att vi är världsbäst eftersom vi ställt upp i cykel-, sim- och löptävlingar under sista året. Men någonstans får man inse sin begränsning.. Cykla, simma och springa lär man ju sig som barn, liksom.. Hur svårt är det då att ställa upp i en tävling?? Längdskidåkning däremot… lärde jag mig, i och för sig, också som barn. Jag hade ett par Elanskidor med remmar runt hälarna på mina iskalla pjäxor. Vi gick på tur hela familjen… runt åkrarna i Ränneslöv. Min pappa spårade och vi åkte efter. Ibland kunde vi höra ett litet tjut från vår mamma när nerförsbacken blev för brant. Då talar vi om slätten i södra Sverige 😉 . Vi åkte och åkte och åkte och efter tre kilometer var vi hemma i värmen igen och drack varmchoklad.

I februari är det tre mil som gäller, tillsammans med 10 000 andra damer. Och blåbärsoppa och riktig valla. Herregud, hur skall detta gå?? Min träning består av stakmaskin och gymträning. Har som enda mål att komma just i mål. Tänk att få skrida in under orden ”I fäders spår- för framtids segrar”.
Måtte jag inte hamna i femmilen…

Lidingötjejlopp avklarat!!

image

Inatt klev jag stel och trött ur Pias bil som stannat till utanför vårt hus. Men bakom tröttheten och den stela kroppen fanns en känsla av glädje. Vilken underbar helg det varit! Vi åkte upp till Stockholm redan i fredags med Pia bakom ratten. Stackars Pia som fått en ordentlig sträckning på baksidan av låret precis lagom till Lidingöloppet.. Men med farthållare gick resan som en dans, även om jag och Nanna sneglade lite tvivlande på hennes körstil…

När vi inkvaterat oss på vandrarhemmet på Gärdet så letade vi oss ut till Lidingövallen för att hämta nummerlappar och ”reka” området. På Grönsta, där starten till tjejloppet går av stapeln, åt vi pasta i ett tält. När vi satt och spanade in de andra löparna så får vi ett mms från Jennie. Hon befinner sig inne i stan, tillsammans med sin familj, på en mysig restaurang.. Man kan ju börja uppladdningen på olika sätt :-).

image

Lördagen tillbringades med ett besök på det fantastiska ABBA-museet och lite shopping. Det blev lunch på O´learys i Gamla Stan och kvällsmat på en mysig restaurant på Gärdet. En riktig egodag.

Söndag… Nu var det dax… Vi checkade ut vid 11-tiden och begav oss, tillsammans med många andra, mot Lidingö. Tillslut så drog det ihop sig till start. Jag hade fått tips om att ta det lugnt i början av loppet för att undvika mjölksyra i backarna. Och lugnt tog jag det. Det var gångfart eller lätt jogg som gällde eftersom det var så mycket folk och så lite plats. Men efter hand så blev det bättre. I ungefär 4 km kändes det finemang. I efterhand har jag sett att jag sprang upp mig ca 400 placeringar under dessa kilometrarna. Sedan kom Abborrebacken och det tog stopp. Jag försökte inte ens springa en enda meter av backen. Benen kändes så stumma och det var t.o.m jobbigt att gå uppför den. Här tappade jag 200 placeringar bara så där… Sen gick det trögt, jag gick eller småsprang i uppförsbackarna och släppte på i nerförsbackarna. Benen saknade backträning… Efter 8 km kom en ny rysarbacke, Karinsbacke. Sen gick det lätt. När jag passerade 9 km kände jag en underbar känsla i kroppen. På upploppet sprang jag för allt vad jag var värd. Folk stod och hejade och kroppen jublade av glädje. Med ett leende korsade jag mållinjen och del 3 av 4 av tjejklassikern var avklarad.

image

Ännu gladare blev jag över att se Pia på storbildsskärmen när hon gick i mål och blev ”intervjuad”. Trots sträckning och smärta så tog hon sig i mål strax efter mig. Imponerande! Nanna och Jennie var i mål en bra stund innan oss. Bra kämpat, tjejer!!Nu återstod bara att duscha i de uppställda tälten. En märklig upplevelse som får minnet av skolidrottens duschrum att kännas som rena lyxen.

Nästa och sista loppet blir tjejvasan 2015. Vår största utmaning i tjejklassikern?

Tjejklassikern med blod, svett och tårar.

image

Tre veckor kvar och det går bra nu, väldigt bra… eller total krasch.. Jag laddar med att se på ”En klassiker” på SVT. Tycker det är lite synd att de inte visar mer av allt träningsslit som deltagarna faktiskt lägger ner. Eller arrangörernas engagemang. För det är stora, otroligt välplanerade arrangemang!! Men det är roligt när man känner igen miljöerna. Och jag känner mig allt lite stolt över att ha genomfört både Tjejvättern och Vansbrotjejsim. Men nu laddas det för Lidingötjejlopp med viss fasa. Jag har stor respekt för alla tunga backar. Särskilt för den fruktade Abborrbacken.

Idag var det ingen bra träningsdag. Allt var ok fram till 7 kilometer, då tog all lust att springa slut. Hur jag än försökte tvinga mig att springa så gick det inte. Inte för att jag hade andnöd eller var helt slut i kroppen. Inte heller hade jag ont någonstans. Jag vet helt enkelt inte varför det tog stopp. Jag fick gå i någon kilometer sedan var det dax att springa. Nu skulle jag minsann inte gå mer!! Det var svårt att komma in i en bra rytm och allt kändes fel, men jag lufsade på..

Med en kilometer kvar så blir jag omsprungen av första människan som jag sett på hela rundan. Om det var det som störde eller om jag helt enkelt bara var för trött för att se den förrädiska roten som letat sig upp på slingan. Men min fot fastnade i den och vurpan var ett faktum. Jag ligger bland barr och jord och undrar vad som hänt. Det svider på armar och ben. Munnen är knastrig av jord. Han som sprang om märker inte att min värld just nu är upp och ner för han fortsätter springa. Jag ligger kvar några sekunder för att få världen rättvänd igen. hinner precis resa mig upp innan nästa person springer förbi. Fasligt vilken trafik det blev nu. Jag ler och går som om ingenting har hänt men undrar vad han tänkte. Blodet rann från armbågen och jag var svart av smuts i ansiktet och på kläderna. När han sprungit förbi brände tårarna i ögonen av trötthet och sveda. Ingen kan säga att tjejklassikern är på lek. Det är på blodigt allvar!!

Lidingötjejlopp närmar sig..

image

Nu är det dax att vässa formen, ta fram Garmniklockan, kolhydratladda och med blod, svett och tårar nå nya höjder… Och där tog min lust och motivation slut… Jag är och har aldig varit någon tävlingsmänniska, inte någon ”lopp”människa heller för den delen. När någon försöker tävla med mig så lägger jag av. Får inte alls någon extra kick av det.

Lopp är bara jobbigt. Folk överallt och jag pressar mig så att jag blir kräktrött och på dåligt humör… Ok, efter Vårruset var jag faktiskt ganska glad och efter Vätternrundan med.. Men Lidingötjejlopp känns som ett berg som skall bestigas..

Felet är nog att jag i grund och botten är bekväm. Jag vill springa i skogen. Där det inte finns en massa folk överallt och jag kan springa SUPERSAKTA och ändå känna mig nöjd.

image

Löpsommaren var inte alls i min smak. 30 grader varmt, fullt av folk på ”min” slinga och en sambo som är min raka motsats. Han älskar att pressa sig till blodsmak i munnen och är inte nöjd med en kilometertid över 5 min. För att inte känna mig helt urkass så sprang jag på och tiderna förbättrades. Jag kom ner i en snittid på 6 min/km (någon kilometer var jag nere på 5!!). När jag kom i mål så var jag så himla trött, yr och genomvåt av svett. Trots att jag bara sprungit 4 eller 6 kilometer så var jag stolt över tiden. Men succesivt tappade jag glädjen i att springa. Blev tiden sämre än sist så var jag besviken och hela löprundan kändes som en plåga.

image

För att komma igen och hitta tillbaka till lusten att springa så har jag sänkt tempot ordentligt. I gengälld så springer jag en milrunda och en sexkilometersrunda i veckan. Nu kommer jag i mål efter en mil på trötta ben och så klart lite andfådd men jag återhämtar mig snabbt. Under rundan som tar… 70 minuter!! (pinsamt dåligt).. så hinner jag fundera på många saker och jag har ork att njuta av naturen runt omkring, ljungen, lingonen, lukten av barr.. Jag vet att det inte kallas löpning, snarare lättjogg. Men det är mitt sätt att hitta tillbaka på.

Nu undrar du kanske varför jag överhuvudtaget skall göra tjejklassikern om jag inte gillar lopp och tävlingar. Svaret är enkelt: utan pressen att klara av loppen så hade jag legat i soffan och tittat på TV istället för att bege mig ut på slingan. Nu tvingar jag mig ut även ”tunga” dagar!

Redo för Vansbro

Bild

Igår blev det premiärdopp med våra våtdräkter. Jag var inte alls sugen på att bada. Utetemperaturen visade på 19 grader men molnen hängde tunga och jag har blivit en riktig badkruka. De första minutrarna i vattnet var kalla.. Det är inte så härligt att känna det kalla vattnet träcka genom våtdräkten men efter ett tag så vande man sig.

image

Det var lite ovant att simma med våtdräkt. Man kunde inte ta i på samma sätt som när man simmar utan. Och flytet i dräkten gör att man nästan ligger ovanpå vattenytan. Men det blev en härlig tur på 700-800 meter. Vilken frihet att kunna simma ute i en sjö.

P1010751

Jag är inte orolig för själva simningen i Vansbro däremot kylan. Igår var det 14,5 grader i vattnet där vi skall simma och det är ju inte särskilt varmt, snarare väldigt, väldigt kallt… Och sedan är det ju alla människor som vi skall trängas med..  Nästa vecka blir det ett sista simpass i bassäng innan loppet. Vansbro vi är redo!

image

Denna bild är tagen innan Pia hunnit komma till Glänninge. Som Pias stand in ser ni Kent som också skall simma i Vansbro. Dock inte tjejsimmet utan han ger sig på halvsimmet istället.

 

6 dagar 19 timmar 30 minuter 10 sekunder..

image

Shit, shit, shit vad jag är pirrig i hela kroppen… Gänget träffades i förrgår för att planera det sista inför nästa helg. Vi åker upp redan på fredag för att i lugn och ro hämta nummerlappar och installera oss. Det är några saker som måste fixas med innan dess; som att kolla cykeln, inhandla de sista sakerna och packa.

Packlista:

  • Cykel
  • Cykelhjälm
  • Våra teamtröjor
  • Cykelbyxor ?
  • Överdragskläder/regnkläder, underställ
  • Skor
  • Dricka flaskor
  • Snacks och energidryck
  • Cykelhandskar?
  • Gelsadel
  • Startbevis
  • Heatlotion
  • Sängkläder
  • Toalettartiklar
  • Öronproppar

 

Spring!!

iphone 2012-13 007

Jag är ute i skogen och springer. Varje steg som jag tar hörs ljudligt, min andning lika så. Idag har jag ingen musik i öronen, behöver vara på min vakt…

Jag är Runner nr 5 och många människors liv vilar på min axlar. Plötsligt sprakar det till i hörlurarna och jag hör rösten som jag hela tiden väntar på att få höra. Han känns som min enda vän i en ödelagd värld. Den enda som jag kan lita på, som kan ta mig ur det här levande. Eller?? Jag har inget val, jag måste göra som han säger. Nu ber han mig att springa inom sjukhuset och hämta med mig antibiotika, det kan rädda mångas liv. Samtidigt som jag springer längst sjukhusets öde korridorer så plockar jag på mig batterier och andra förnödenheter. Jag får med mig en låda med okänt innehåll och får reda på att jag måste skydda den med mitt liv. Nu närmar de sig… Oj, oj, oj, det kommer från alla håll… Jag kan höra deras flåsande… Rösten skriker i hörlurarna Zombies, Run!

image

Det är så klart en app som jag har laddat ner i min mobil, Zombies, run!. Den läser av hur långt och fort som jag springer. Under hela löprundan så har jag huvudrollen i en historia där Zombies har tagit över världen. Nu är det upp till mig Runner nr 5 att åter ta den. Jag har bara provat appen vid ett tillfälle men tyckte att den var rolig. Egentligen så är jag inte så mycket för Zombies-filmer. Jag vet nästan ingenting om dem. Det närmsta som jag kommit innan är när jag jobbat natt och är helt såsig i huvudet och allt går i slowmotion. Då brukar jag känna mig som en zombie, säger jag.. Men här ute i skogen känns de livsfarliga och jag måste springa snabbt för att komma ifrån dem.. Inget slowmotion där inte.

Jag tror att detta bara är början till nya träningsappar och hur motion och spel kan interagera med varandra. Det funkade på mig, ibland glömde jag av att jag faktiskt var ute och motionerade och levde mig in i historien. Nu är jag absolut ingen spel människa så jag har inte börjat bygga upp världen (i spelet) med hjälp av alla de saker som jag ”plockat” upp på vägen. Men jag tror att jag kommer använda appen fler gånger. Inte varje gång, men ibland när det känns tråkigt med en vanlig löprunda.

 

”Det spelar ingen roll var du springer

Det spelar inger roll hur snabbt du springer

Det spelar ingen roll hur långt du springer

Bara du springer!!”

Vårruset

 

Foto

(Tack Caroline Schagerlöv för lånet av fotot)

Som en mjukstart in för vad som komma skall så anmäler jag mig till Vårruset tillsammans med ett gäng goa kollegor. Vi får tröjor genom jobbet där det står ”Med kraft och spänst i regionens tjänst” på ryggen. Käckt så det förslår. Dagen innan loppet dyker en hemsk tanke upp i huvudet. Tänk om vi är anmälda i tidtagarklassen… Lite efterforskning på facebook besannar mina farhågor. Jag får fjärilar i magen och blir jättenervös och stressad. Tänk om jag kommer allra sist. Tiden kommer i all framtid stå på pränt på Vårrusets hemsida.

image

(bilden är lånad från Vårrusets hemsida)

När jag parkerar bilen på ängen vid startområdet hör jag Blossoms glada röst hälsa de första tillströmmande deltagarna välkomna. Oj, oj nästan 1,5 timme till start. I ren nervositet så hade jag kört hemifrån alldeles förtidigt. Kall och kissnödig stiger jag ur bilen. Det är alltid likadant när jag skall springa eller träna. Jag springer på toa i ett, men det bästa med att vara tidig är att det inte är någon kö till bajamajorna och att de fortfarande är hyfsat fräscha.

Jag vandrar runt bland sponsortälten. På mitt bröst lyser de rosa siffrorna på nummerlappen: 598. Alla jag möter har svartsiffror med nummer som 7685 eller 4315.. Jag tillhör eliten… Jag som pratar träning med kollegor och alla andra som jag möter, jag t.o.m skriver om träning i en blogg. Sanningens minut är nära, snart skall min bluff vara avslöjad.. Som tur är börjar mina fina, goa kollegor dyka upp. De får mig på gott humör och jag kände mig plötsligt glad, förväntansfull och laddad.

Äntligen är det dags för uppvärmning. Jag tar det lite lugnt, vill ju spara på mina krafter. För den delen så är det så trångt så det ända man får plats att göra är att hoppa lite på stället. Det viktigaste innan startsignalen ljuder är att få igång spotify i hörlurarana. Och så är vi igång. Jag springer och springer, springer om människor till höger och vänster. Det känns härligt! Tänk så många som startat i fel startgrupp, de springer ju jättesakta. Oj, vad jag är bra! Det är festligt i ungefär 400 meter… Mitt tempo har varit på tok för högt. Uppförsbacken var tung och jag börjar bli torr i halsen. I kanten står massor av folk och hejade och klappar händer. Ropade inte en familj precis ”Heja Cia!”? Tittar ifall jag kände igen dem men ser bara suddiga konturer.. Jag inbillade mig nog bara.

1 kilometer.. puh, det börjar bli jobbigt. Jag skall nog inte springa lopp, det går mycket lättare när jag springer för mig själv i skogen. Fortfarande springer jag om en del, men blir omsprungen av desto fler. Vätskekontroll… tar tag i plastmuggen i farten och försöker pricka munnen. En klunk, två klunkar, men vad svårt det är att svälja när man springer. Det känns som om vattnet fastnar en bit ner i strupen. Tänk om jag spyr på vägen. Hur pinsamt skulle inte det vara, det är ju knappast maraton som jag springer.

3 kilometer och jag dunsar fram. Steg för steg. Springa med stil.. knappast.. Jag funderar på vad det står på min rygg. Något med spänst, glädje och spänst? Nä, just det kraft och spänst. Ha ha Region Halland så blir det med alla besparingar och när man inte betalar ut ordentliga löner.. Personalen släpar sig fram med blytunga steg och andan i halsen.

4 kilometer.. nerförsbacke och just mellan 4 och 5 kilometer brukar jag springa som bäst. Stegen känns lätta och jag ökar takten. Det här är ju riktigt kul! Sen tar det stopp. Jag vet att det bara är några 100 meter till mål men jag bara måste gå. Folk väller förbi mig. Skit också, snart har alla som jag sprungit förbi, sprungit förbi mig igen. Måste börja springa, steg för steg. Nu är jag i målfållan och jag får en härlig upprymd känsla i kroppen 30 minuter och 25 sekunder. Pesonligt rekord!! De sista månaderna har jag springit flera minuter långsammare. Inte konstigt att jag var trött!

Vi har picknick ihop på en filt i kylan. Det är så mysigt, jag är så nöjd. Åh, vad det är roligt med lopp!!

image

Eftersom jag inte sprang för ett hjärtebarnslag i år så satte jag in 100 kronor på min insamling för Hjärtebarnsfonden: http://gava.hjartebarnsfonden.org/campaign/5419899#.UiHfklPfu4M.wordpress

image

Stadium

image image

Stadium har sponsrat vår utmaning med träningströjor. Heja stadium!! Och ett litet tryck med hjärtebarnsfondens logga blev det minsann också. Så nu är vi laddade till tusen 😀

image

Om 42 dagar 12 timmar 26 minuter och 44 sekunder så bär det av rullandes (och kanske en del trampandes) 10 mil längs den fina Vättern. Det sägs att det är bra att ha minst 30 mil i benen på cykel innan loppet. Jag har kommit upp i 8 mil hittills. Plus en del mil på träningscykeln i källaren. Får kanske ge mig ut på en eller ett par cykelturer de närmsta veckorna..

Till mitt försvar så springer jag istället. Minst 2 gånger i veckan och ett strykepass på Linas kom i form (bortsett från förra veckans påsklov…). Än så länge är jag inte nervös för cyklingen. Det känns bara kul!

Ha en härlig och solig helg <3. Jag återkommer med min cykelträning..