Tjejvättern, del 2

image

Siffrorna 08.36 lyser och det är dax för oss att gå in i startfållan. Stundens allvar är nära. Gruppen innan oss skall just bege sig ut och speakern förkunnar att Renata Chlumska, äventyrare, finns i den gruppen. Jaha ja, då är vi ju i gott sällskap. Sällskap o sällskap… henne kommer vi nog knappt få se en skymt av. Så är det vår tur att rulla fram… Speakern babblar på om födelsedagsbarn och årets äldsta deltagare. Jag lyssnar inte längre, tittar på siffrorna framför oss  00.10, 00.09, 00.08……..00.01 piiip. Så är vi iväg. En motorcykel leder oss ut ur startområdet. Vi cyklar långsamt framåt, folk står längst gatorna och hejar på. Jag är nervös för att jag skall ramla eller göra något annat knasigt. Fokuserar bara på att följa strömmen.

Sakta tunnas klungan ut och alla börjar cykla i sin takt. Det här känns ju riktigt bra. Genom en rondell och ut på en landsväg. En låååång landsväg. Jag känner att jag faktiskt är lite hungrig. Tusan också varför åt jag inte mer till frukost?! Jag börjar längta efter första stoppet. Så cyklar jag förbi 90 skylten. Usch, då har jag ju långt kvar..

Det börjar småregna. Jag hinner precis tänka tanken att det känns skönt med lite svalkande duggregn då öppnar himlen sig!! Shit, vad det regnar. Många stannar längst kanten och tar på sina regnkläder. Jag var smart nog att ha på min regn/vindjacka från start. Inga onödiga sekunder till spillo där inte. Det strilar vatten mellan tårna i skorna, klafs, klafs. Ja, det är inte bara fötterna som är blöta utan hela kroppen i stortsett.. Jag cyklar och tittar mest ner i vägbanan. Fy tusan vilket apdåligt cykelväder. Till på köpet så blåser det. Jag ligger bakom en tjej i en stor svart regncape. Bra att få lite lä. Men efter ett tag känner jag min plikt och cyklar om och ligger först ett tag. Så håller vi på och skiftar i någon mil. Tillslut lättar regnet och jag är äntligen framme vid första stoppet..

Jag tar en bulle och en energidryck. Hungerkänslan har blåst bort med regnet.. Någon tjoar till och framför mig står Pia. Vi tar en selfie och skickar till våra kära på SwedenRock.

image

Sedan fryser jag och påbörjar den långa, tunga backen uppför Omberg. Trampa, trampa, lite till. Många går men det skall inte jag göra, inte än iallafall. Lite till.. Nu är jag nästan uppe. Då stannar plötsligt cyklisterna framför mig och går av sina cyklar och eftersom det inte finns plats att köra om så får jag göra samma sak. Jag skänker dem en tanke av tacksamhet, för nu kan jag ju skylla på dem att jag var tvungen att gå sista biten. När vägen planar ut så hoppar jag på cykel igen, men runt nästa hörn väntar ytterliggare en uppförsbacke..

Nu börjar den bästa och vackraste delen av hela tjejklassikern. Nerför i rasande fart i lummig junigrönska och med en fantastisk utsikt över Vättern. Jag njuter! Plötsligt dyker 5-mils skylten upp och jag känner ett uns av lycka. Halvvägs!! Nästa stopp är vid 53 km i Rök. Tar ytterliggare en bulle och en medtagen energibar och dryck. Måste nog dricka mer vatten, känner att jag varit dålig på det. Fryser och vill iväg.

Vid 6 mil börjar frånvaron av tidigare cykelmil i benen ge sig till känna. Jag får så ont i låren att jag vill gråta. Varför har jag inte cyklat mer… De rekommenderade 30-50 mil och jag har cyklat 12. Skyll dig själv ekar i mitt huvud.. I Väderstad piggar små skyltar längst väg kanten upp. Vissa med så himla dåliga ordvitsar så att jag måste le trots värken. Lite här och där längst hela rundan står människor och heja. Det värmer och ger lite extra ork.

I Skänninge, efter 75 km, är det dax för sista stoppet. Nu blir det banan, kaffe, flera energidrycker och massor av vatten. Jag träffar på Pia igen och det blir en ny selfie till våra kära.

image

Pia tycker att jag skall stretcha ordentligt och det gör jag. Sen vill hon iväg för hon vill bara i mål och bli klar med cyklingen. Solen skiner och jag hade lätt kunnat sätta mig i solen och bara slappa. Problemet är bara att jag har 2,5 mil kvar att cykla. Lika bra att få det gjort. Fram till 10 km- skylten går det bra. En mil kvar, det är ju som till stranden och tillbaka – ingenting. Att ingenting kan vara så långt.. Sista milen tar aldrig slut. Så äntligen är vi i Motala, men då skall vi cykla runt centrum innan vi äntligen får cykla in i stadsparken. Jag hör speakerns röst och ser målfållan. Det står människor överallt och hejar. Äntligen i mål. På stumma, darriga ben får jag min medalj. Tid 5 timmar och 22 minuter! Jag vill gråta av glädje att det är över, av värk och trötthet, men ur mig bubblar bara skratt.

image

I helgen tänkte jag aldrig mer ett cykellopp, men redan nu så kan jag tänka ”Nästa gång så skall jag….” Tjejvättern var ett mycket välorganiserat lopp med massor av trevliga människor. Vi har haft en fantastisk helg och alla har presterat över förväntan!!

Nu laddar vi om inför nästa utmaning, Vansbrosimmet om 4 veckor…. Men innan dess så håller vi tummarna för Jennie och Kent som cyklar hela Vätternrundan till helgen!

 

 

 

Annonser

Tjejvättern, del 1

image

I fredags hämtade Nanna upp oss och efter lite meck var cyklarna stabilt uppsatta på taket och på dragkroken. En eloge till Nanna som är en sådan fixare och stark som Pippi Långstrump. Nöjda, nervösa och taggade styrde vi bilen till Motala.

image

Vi hämtade kuvertet med våra nummerlappar och hjälmchip. Sedan tog vi en lunch i solen och njöt av nationaldagen.

image

Vi handlade med oss lite kvällsmat, frukost och cykelsnacks innan vi begav oss till vår campingstuga. Den låg i ett litet samhälle som heter Borensberg. Jennie mötte upp oss på campingen. Hon var redan på plats med sin familj. Hennes man skall cykla halvvättern och nästa helg cyklar båda hela vätternrundan. Galna människor :-).

Vår stuga var enkel och spratansk men helt ok att övernatta i. Lagom tills vi hade dukat ut kvällsmaten så drog ett åskväder in. Så det blev att äta kvällsmat inne. Sedan gick strömmen och vi fick mysa i dunkel, som tur var kom den tillbaka ganska snart. Alla var trötta och lite nervösa inför morgondagen och vi gick och la oss klockan tio. Helt i onödan efter som 3 av 4 inte sov särskilt mycket denna natt.

image

Klockan sju hade vi ätit frukost, lastat bilen och städat ur stugan. Taggade backade vi ut bilen och KRASCH… rakt in i en lyktstolpe. Lätt panik utbröt eftersom två helt nya cyklar som skulle användas i loppet om 1 1/2 timme.satt på dragkroken. Cyklarna såg ok ut så vi begav oss in till Motala. Men när vi lastade av dem så var hjulen skeva och gick inte att cykla på… Jennies man Kent kom som en räddare i nöden med deras dotters cykel till Pia. Jennie fick lämnat in sin racercykel till en reparatör på plats och hjulet blev justerat. Så allt ordnade sig till sist och alla kunde starta i tid.

image

Det positiva med det hela var att detta upptog våra tankar och när vi väl var på plats precis en kvart innan start (vilken man skulle) så hann vi knappt bli nervösa. Och jag lovar att om ett tag så kan vi ALLA skratta åt det som hände. Lite extra spänning och krydda till vår klassiker!!

Dags att bege oss till Motala…

image

Tänk att tiden redan är inne för vårt första lopp. Söker i olika appar efter solsken och vindstilla väder i Motala på lördag. Men tyvärr visar de mest regn, regn, regn… och 3-4 m/s. Undrar hur mycket det märkas av på slätten runt Vättern..? Ibland visar apparna solsken, det skiftar ständigt. Rena, rama väderlotteriet!

Jag är fortfarande lyckligt ovetande om vad som komma skall. En picknick tur på cykel, en lång picknicktur… Tror knappt vi kommer bli svettiga. Visst ja, det finns vissa tidsintervaller, tex så stänger målet kl. 19.00. Skämt o sidor jag har som mål att cykla på 6-6 1/2 timmar. Ingen vidare bra tid, men då blir jag förmodligen inte besviken iallafall. Nu kan ju saker och ting inträffa som tex en punktering och då drar det ju helt klart ut på tiden. Får kanske lägga till 30 minuter på oförutsedda händelser.. Nej, jag skall fixa det ändå!!

Jag lämnar över mina fina barn i mormor och morfars omsorg eftersom Micke redan åkt till Sweden Rock. Snacka om 40-års krisande föräldrar. Den ena måste bevisa att tjejklassikern inte är en match för en 40-årig 3-barns mor medan den andra tillbringar helgen som på den gamla goda tiden i hårdrockmusikens förlorade värld och festivalgyttja. Stackars barn, hoppas de inte får allt för stora men i livet..

Nu kör vi……..

6 dagar 19 timmar 30 minuter 10 sekunder..

image

Shit, shit, shit vad jag är pirrig i hela kroppen… Gänget träffades i förrgår för att planera det sista inför nästa helg. Vi åker upp redan på fredag för att i lugn och ro hämta nummerlappar och installera oss. Det är några saker som måste fixas med innan dess; som att kolla cykeln, inhandla de sista sakerna och packa.

Packlista:

  • Cykel
  • Cykelhjälm
  • Våra teamtröjor
  • Cykelbyxor ?
  • Överdragskläder/regnkläder, underställ
  • Skor
  • Dricka flaskor
  • Snacks och energidryck
  • Cykelhandskar?
  • Gelsadel
  • Startbevis
  • Heatlotion
  • Sängkläder
  • Toalettartiklar
  • Öronproppar

 

Stadium

image image

Stadium har sponsrat vår utmaning med träningströjor. Heja stadium!! Och ett litet tryck med hjärtebarnsfondens logga blev det minsann också. Så nu är vi laddade till tusen 😀

image

Om 42 dagar 12 timmar 26 minuter och 44 sekunder så bär det av rullandes (och kanske en del trampandes) 10 mil längs den fina Vättern. Det sägs att det är bra att ha minst 30 mil i benen på cykel innan loppet. Jag har kommit upp i 8 mil hittills. Plus en del mil på träningscykeln i källaren. Får kanske ge mig ut på en eller ett par cykelturer de närmsta veckorna..

Till mitt försvar så springer jag istället. Minst 2 gånger i veckan och ett strykepass på Linas kom i form (bortsett från förra veckans påsklov…). Än så länge är jag inte nervös för cyklingen. Det känns bara kul!

Ha en härlig och solig helg <3. Jag återkommer med min cykelträning..

 

Teamträff på cykel

image

 

Idag var det dax för vår sedan tidigare planerade teamträff på cykel. Min uppladdning inför träffen var allt annat än smart. Igårkväll så hade vi gäster och det var så mysigt och vinet var allt för lättdrucket. Vilken resulterade i att morgonen ägnades åt att förbanna mig själv. Hur korkad får man va?? Jag kunde ju knappt ringa och säga att jag inte kommer för att jag drack allt för mycket vin kvällen innan. Precis innan jag skulle möta upp de andra så fick jag i mig en färdigköpt ostfralla från Shell. Det gjorde susen, smaken av gammalt vin var som bortblåst!

Klockan 10 gav vi oss iväg. Annika, min kära syster var tyvärr sjuk (på riktigt!) så hon var inte med. Men vi andra tog en tur på närmre 4 mil. Vi cyklade till Båstad och tog en fika på KnutJöns. När vi skulle betala så visade det sig att kaffet var gratis för cyklister, vi hade hamnat på ett riktigt cykelhak 😄🚲.

Vi är en härlig mix i vårt gäng. Allt från en nästan ”riktig” cyklist till några nöjestrampare. Våra mål med tjejvättern skiljer sig åt. Några har som mål att klara det på 5 timmar andra på 7. Behöver jag säga att jag tillhör den sista kategorin? Men jag tycker att det är det som är charmen med tjejklassikern. Alla platsar! Trots att dagen började så där så blev det en härlig cykeltur. Vi såg hus och vägar som vi aldrig sett tidigare och 10 mil på cykel känns inte omöjligt. Iallafall inte med dagens tempo.

Ha en härlig vecka! Själv laddar jag och Oskar för en tur till Lund. På onsdag skall han operera sin fot. Kram på er!