Tjejvasan

;image

Det är vår i luften, solen skiner, fåglarna kvittrar, vår katt har fångat en kråka… Med lätta steg går jag och hämtar Ida på skolan. Det bubblar av glädje och energi i kroppen och jag känner för att ta lite hoppla steg men hejdar mig. Det är inte bara vårkänslorna som fyller min kropp av bubbel utan även glädjen och tillfredställelsen över att ha klarat tjejvasan och därmed också tjejklassikern!! Jippie!!!
Hur var det då att åka tjejvasan utan att knappt ha stått på ett par skidor innan? Svar: Korkat!! Jag förstår nu alla råd, från dem som kan lite om ländåkning, om att vi borde åka upp till snön och ta några lektioner ett tag innan loppet. Jag i min enfald trodde att det räckte med att kolla in André Pops på tv´n och ta några pass i stakmaskinen på gymmet. Jag hade ju ändå tre mil på mig att lära mig åka skidor.

image&

Det blev tre långa och sakta mil. Första milen var det mycket uppför och jag saxade på ganska bra. I nerförslöporna så hade jag superbra glid. Men på planmark var jag totalt värdelös!! Jag kasade fram i något som skulle likna diagonalåkning.. Hökberg- och världens godaste blåbärssoppa!! Den glömmer jag aldrig. Jag fick ny energi och fortsatte på min väg mot Mora. Strax kom jag fram till benbrytarbacken… Folk låg till höger och vänster. Jag plogade mig ner för glatta livet och det tog på krafterna i låren. Den fanns flera funktionärer på plats i backen för att hjälpa alla som ramlade och de fick jobba hårt! I nästa backe så var det jag som föll.. Precis när jag kommit ner och förlorade därmed all fart inför uppförsbacken. Sen trillade jag i en uppförsbacke. Mina ben började bli trötta och slitna och jag bestämde mig för att gå i några av nerförsbackarna. Jag tänkte inte bryta benen innan vår kommande semester.
Eldris- och ny ljuv blåbärssoppa och bulle och energidryck och vatten.. Nu var det bara nio kilometer kvar och jag skulle klara det!! Jag hasade mig fram meter för meter, så himla trist. Fick inte alls till något som kunde likna teknik. Och inte kunde jag skylla på skidorna heller för de var nog riktigt bra vallade. De gick ju ganska bra uppför och i de nerförsbackar som jag vågade mig på så gled jag enkelt förbi flera stycken.
Inte ens grabbarna som ville bjuda på jägermaister längst spåret piggade upp. De fick behålla drycken för sig själva. Fast de såg då rakt inte ut att behöva mer av den varan…
Så var jag tillslut på upploppet.. Nu var det dax att ge järnet! Jag gjorde precis tvärtom. Eftersom jag ändå hade tokdålig tid så bestämde jag mig för att ta vara på de sista 200 meterna av tjejklassikern. Jag sänkte tempot, om det nu gick och skred in med ett stort leende på läpparna. Här skulle njutas!! Jag tog mig tid till att svara de som stod vid kanterna och hejade och jag hejade glatt på Mora Nisse som stod vid 100 meters skylten. Och så åkte jag tillsist in under målskylten ”I fäderns spår…” Tjejklassikern var avslutad.

A424_1_sid1 (1)

Nu började den jobbigaste delen av hela tjejvasan. Lämna skidorna i skidinlämningen, åka buss, hämta ombyteskläderna och gå till duscharna. Väl på plats så försvann all min ork.. Pia hittade mig sittandes på golvet, med ett äpple i handen, stirrandes rakt ut i tomma intet. Jag var för trött för att orka byta om och duscha. Vi satt där på golvet och bara bubblade av skatt. Vi hade klarat av det!!!
image<a

Hur firade vi? Med pizza och cola. Senare på kvällen blev det champagne och melodifestival. Vi grubblade ett tag på skylten som Pia hade sett i spåret "Alla sopor går till Mora". Vad menade de med den?? Sen somnade vi gott.
imageimage</

Vi har haft en rolig, mysig och annorlunda helg i Mora. Fem tjejer som delar på en liten etta. Kändes som vi var tillbaka i studentlivet.. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om våra luncher på Åhlens, väntan på hyrskidor, skidor som inte gick att få på.., snarkande rumkompisar och förvirrade piloter. Tack Nanna, Pia, Lisa och Therese för en härlig helg!

image

Och tack Nanna, Pia och Jennie för allt som vi varit med om under vår väg mot tjejklassikern. Fy sjutton vad bra vi är som klarat det!! Heja oss..
Skickar en liten hälsning till min syster som hade planer på att vara med. Men som fick hoppa av efter som det kom en liten Viktor i vägen. Han är en liten goding den där Viktor! Vi får göra om det om så där 10 år :-).

På hal is…

image

Jag var klarvaken i samma stund som klockan ringde. For upp och hoppade i mamelucker, underställ och skidsockarna. Åt frukost med en pirrig känsla i kroppen. Tänkte på allt jag lärt mig från André Pops skidskola på nätet. Kanade runt i köket på mina sockor, tränade diagonalåkning, stakning med frånskjut och saxning. Tittade mig belåtet i spegeln när jag fått på hela min utstyrsel. Äntligen skulle jag få prova åka längdskidor. Ida granskade mig och konstaterade ”Idag kan du släppa mig utanför skolan. Jag går gärna in själv…”

image

”Framför de konstgjorda skidspåren ligger ett litet gym med stora, fina panoramafönster. De som står där inne och tränar har en fantastisk vy över alla skidåkare. Just denna dag var spåren nästan tomma. Solen sken och det såg ganska isigt ut. Den som råkade kasta en blick ut över spåren skulle få en syn för gudarna.. Där nere i början av det som skulle föreställa spår stod en lite människa med nya skidkläder och inspekterar sina skidor. Länge och väl stod hon där och det såg nästan ut som att hon funderade på hur hon skulle få fast sin pjäxor i skidorna… Tillslut klickade de i och hon gav sig iväg på stapplande ben. Efter 10 meter fick hon ett felskär och drattade på rumpan. Snabbt som ögat reste hon sig upp. Ja, hon nästa flög upp och tittade förläget mot fönsterna på gymmet.
Rakt i ryggen och med stela ben fotsatte hon mot den pyttelilla backen. Den som alla med enkelhet springer uppför med några få steg. Här sker vurpa nummer två.. Men gud, hon har ju ingen fästavalla alls, tänker kanske någon inne i gymmet som råkat kasta en blick över spåren. Helt rätt tänkt! Den lilla människan hade letat frenetiskt i påsen med alla längdverktyg. Vax, blåvalla, slipblock och en massa annat, men ingen fästvalla. Hon tittar stressat mot spåren och insåg att det skulle bli några långa kilometer.. En man GÅR förbi henne. Han ler uppmuntrande mot henne och säger något i stil med att idag är det halt.
10 varv stretar hon runt den 500 meter långa banan. Sen slänger hon skidorna i sin lilla bil och kör där ifrån utan att kasta en blick bakåt mot de stora fönsterna..”

image

André Pops kan behålla alla sina tips om rätt tyngdpunkt och teknik för sig själv. Det enda som gäller är att kana fram med stela ben och tungan rätt i mun. Herregud, vilken träningsvärk jag har i dag. Och Carolina, jag saknade verkligen ditt sällskap och dina uppmuntrande tips!

Intersport levererar igen…

image

Så står jag då där åter med en Intersportkasse i handen och känner mig lite sportigare, mer vältränad, hälsosammare och snyggare. Får en känsla av att ha tagit ett steg närmre eliten…

Jag har svängt inom intersport (efter ett misslyckat försök på en outlet) för att få lite mer koll på kläder till tjejvasan. Har förstått att mina termobyxor och slalomjacka inte går att ha i längdspåret. I alla fall inte i 3 mil. Ok, tittar runt bland vinterlöpar- och längdåkningskläder och känner mig helt lost. Inser att jag faktiskt inte kan ett dugg om längdåkning. Jag haffar tag i en försäljare och vilken tur att jag väljer just honom. Han visar sig vara en riktig expert på Vasaloppet. Om jag inte hörde fel så berättade han att han varit i Mora på Vasaloppet sedan slutet av sjuttitalet. Att dömma av hans utseende så kan han bara varit barnet då, om han ens var född.. Herregud jag förstår att det är en riktig expert jag pratar med!!
Han berättar allt om kläder, hur vi skall hålla oss lagom varma och torra, skidor, valla, bästa hyrstället i Mora, träning och var vi kan finslipa vår teknik dagen innan loppet. Ja, just det ja… finslipa vår teknik… Ehhh, snarare lära oss åka skidor…?!
Men min skickliga Vasaloppsexpert tillåter mig inte att känna mig som en nolla på skidåkning. Nej, nej, entusiasmen lyser om honom och det smittar av.
Det är just det som jag älskar med Intersport, det brinnande intresset för sporten, kunden och alla konstiga tillbehör som vi nybörjare behöver för att ta oss i mål.
image

Jag går ut ur butiken och känner att det här med träning är ju superlätt för i min påse har jag ett par riktigt bra mamelucker och ett par nya längdskidåkningshandskar. Klart att jag kommer att klara tjejvasan!!

Intersport I´ll be back!!! Just love you 🙂

image

God fortsättning!

image

Hoppas julen varit fin!

Nu är det knappt två månader kvar…. flyget är betalt och boendet bokat. Men än är det många saker kvar att fixa med. Transfer mellan Moraflygplats och Sälen, skidbokning, bussbeställning till den stora dagen, klädinköp och viktigast av allt, champagnen!!!
Visst kan de vara lite trixigt att få till all logestik eftersom det är både Vasaloppsveckan och ett visst stort mästerskap samtidigt. Det gäller ju att vi startar i rätt tävling. Tänk om vi råkar starta i femmilen stället… Nog för att vi tycker att vi är världsbäst eftersom vi ställt upp i cykel-, sim- och löptävlingar under sista året. Men någonstans får man inse sin begränsning.. Cykla, simma och springa lär man ju sig som barn, liksom.. Hur svårt är det då att ställa upp i en tävling?? Längdskidåkning däremot… lärde jag mig, i och för sig, också som barn. Jag hade ett par Elanskidor med remmar runt hälarna på mina iskalla pjäxor. Vi gick på tur hela familjen… runt åkrarna i Ränneslöv. Min pappa spårade och vi åkte efter. Ibland kunde vi höra ett litet tjut från vår mamma när nerförsbacken blev för brant. Då talar vi om slätten i södra Sverige 😉 . Vi åkte och åkte och åkte och efter tre kilometer var vi hemma i värmen igen och drack varmchoklad.

I februari är det tre mil som gäller, tillsammans med 10 000 andra damer. Och blåbärsoppa och riktig valla. Herregud, hur skall detta gå?? Min träning består av stakmaskin och gymträning. Har som enda mål att komma just i mål. Tänk att få skrida in under orden ”I fäders spår- för framtids segrar”.
Måtte jag inte hamna i femmilen…