Tjejvasan

;image

Det är vår i luften, solen skiner, fåglarna kvittrar, vår katt har fångat en kråka… Med lätta steg går jag och hämtar Ida på skolan. Det bubblar av glädje och energi i kroppen och jag känner för att ta lite hoppla steg men hejdar mig. Det är inte bara vårkänslorna som fyller min kropp av bubbel utan även glädjen och tillfredställelsen över att ha klarat tjejvasan och därmed också tjejklassikern!! Jippie!!!
Hur var det då att åka tjejvasan utan att knappt ha stått på ett par skidor innan? Svar: Korkat!! Jag förstår nu alla råd, från dem som kan lite om ländåkning, om att vi borde åka upp till snön och ta några lektioner ett tag innan loppet. Jag i min enfald trodde att det räckte med att kolla in André Pops på tv´n och ta några pass i stakmaskinen på gymmet. Jag hade ju ändå tre mil på mig att lära mig åka skidor.

image&

Det blev tre långa och sakta mil. Första milen var det mycket uppför och jag saxade på ganska bra. I nerförslöporna så hade jag superbra glid. Men på planmark var jag totalt värdelös!! Jag kasade fram i något som skulle likna diagonalåkning.. Hökberg- och världens godaste blåbärssoppa!! Den glömmer jag aldrig. Jag fick ny energi och fortsatte på min väg mot Mora. Strax kom jag fram till benbrytarbacken… Folk låg till höger och vänster. Jag plogade mig ner för glatta livet och det tog på krafterna i låren. Den fanns flera funktionärer på plats i backen för att hjälpa alla som ramlade och de fick jobba hårt! I nästa backe så var det jag som föll.. Precis när jag kommit ner och förlorade därmed all fart inför uppförsbacken. Sen trillade jag i en uppförsbacke. Mina ben började bli trötta och slitna och jag bestämde mig för att gå i några av nerförsbackarna. Jag tänkte inte bryta benen innan vår kommande semester.
Eldris- och ny ljuv blåbärssoppa och bulle och energidryck och vatten.. Nu var det bara nio kilometer kvar och jag skulle klara det!! Jag hasade mig fram meter för meter, så himla trist. Fick inte alls till något som kunde likna teknik. Och inte kunde jag skylla på skidorna heller för de var nog riktigt bra vallade. De gick ju ganska bra uppför och i de nerförsbackar som jag vågade mig på så gled jag enkelt förbi flera stycken.
Inte ens grabbarna som ville bjuda på jägermaister längst spåret piggade upp. De fick behålla drycken för sig själva. Fast de såg då rakt inte ut att behöva mer av den varan…
Så var jag tillslut på upploppet.. Nu var det dax att ge järnet! Jag gjorde precis tvärtom. Eftersom jag ändå hade tokdålig tid så bestämde jag mig för att ta vara på de sista 200 meterna av tjejklassikern. Jag sänkte tempot, om det nu gick och skred in med ett stort leende på läpparna. Här skulle njutas!! Jag tog mig tid till att svara de som stod vid kanterna och hejade och jag hejade glatt på Mora Nisse som stod vid 100 meters skylten. Och så åkte jag tillsist in under målskylten ”I fäderns spår…” Tjejklassikern var avslutad.

A424_1_sid1 (1)

Nu började den jobbigaste delen av hela tjejvasan. Lämna skidorna i skidinlämningen, åka buss, hämta ombyteskläderna och gå till duscharna. Väl på plats så försvann all min ork.. Pia hittade mig sittandes på golvet, med ett äpple i handen, stirrandes rakt ut i tomma intet. Jag var för trött för att orka byta om och duscha. Vi satt där på golvet och bara bubblade av skatt. Vi hade klarat av det!!!
image<a

Hur firade vi? Med pizza och cola. Senare på kvällen blev det champagne och melodifestival. Vi grubblade ett tag på skylten som Pia hade sett i spåret "Alla sopor går till Mora". Vad menade de med den?? Sen somnade vi gott.
imageimage</

Vi har haft en rolig, mysig och annorlunda helg i Mora. Fem tjejer som delar på en liten etta. Kändes som vi var tillbaka i studentlivet.. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om våra luncher på Åhlens, väntan på hyrskidor, skidor som inte gick att få på.., snarkande rumkompisar och förvirrade piloter. Tack Nanna, Pia, Lisa och Therese för en härlig helg!

image

Och tack Nanna, Pia och Jennie för allt som vi varit med om under vår väg mot tjejklassikern. Fy sjutton vad bra vi är som klarat det!! Heja oss..
Skickar en liten hälsning till min syster som hade planer på att vara med. Men som fick hoppa av efter som det kom en liten Viktor i vägen. Han är en liten goding den där Viktor! Vi får göra om det om så där 10 år :-).

God fortsättning!

image

Hoppas julen varit fin!

Nu är det knappt två månader kvar…. flyget är betalt och boendet bokat. Men än är det många saker kvar att fixa med. Transfer mellan Moraflygplats och Sälen, skidbokning, bussbeställning till den stora dagen, klädinköp och viktigast av allt, champagnen!!!
Visst kan de vara lite trixigt att få till all logestik eftersom det är både Vasaloppsveckan och ett visst stort mästerskap samtidigt. Det gäller ju att vi startar i rätt tävling. Tänk om vi råkar starta i femmilen stället… Nog för att vi tycker att vi är världsbäst eftersom vi ställt upp i cykel-, sim- och löptävlingar under sista året. Men någonstans får man inse sin begränsning.. Cykla, simma och springa lär man ju sig som barn, liksom.. Hur svårt är det då att ställa upp i en tävling?? Längdskidåkning däremot… lärde jag mig, i och för sig, också som barn. Jag hade ett par Elanskidor med remmar runt hälarna på mina iskalla pjäxor. Vi gick på tur hela familjen… runt åkrarna i Ränneslöv. Min pappa spårade och vi åkte efter. Ibland kunde vi höra ett litet tjut från vår mamma när nerförsbacken blev för brant. Då talar vi om slätten i södra Sverige 😉 . Vi åkte och åkte och åkte och efter tre kilometer var vi hemma i värmen igen och drack varmchoklad.

I februari är det tre mil som gäller, tillsammans med 10 000 andra damer. Och blåbärsoppa och riktig valla. Herregud, hur skall detta gå?? Min träning består av stakmaskin och gymträning. Har som enda mål att komma just i mål. Tänk att få skrida in under orden ”I fäders spår- för framtids segrar”.
Måtte jag inte hamna i femmilen…

Lidingötjejlopp avklarat!!

image

Inatt klev jag stel och trött ur Pias bil som stannat till utanför vårt hus. Men bakom tröttheten och den stela kroppen fanns en känsla av glädje. Vilken underbar helg det varit! Vi åkte upp till Stockholm redan i fredags med Pia bakom ratten. Stackars Pia som fått en ordentlig sträckning på baksidan av låret precis lagom till Lidingöloppet.. Men med farthållare gick resan som en dans, även om jag och Nanna sneglade lite tvivlande på hennes körstil…

När vi inkvaterat oss på vandrarhemmet på Gärdet så letade vi oss ut till Lidingövallen för att hämta nummerlappar och ”reka” området. På Grönsta, där starten till tjejloppet går av stapeln, åt vi pasta i ett tält. När vi satt och spanade in de andra löparna så får vi ett mms från Jennie. Hon befinner sig inne i stan, tillsammans med sin familj, på en mysig restaurang.. Man kan ju börja uppladdningen på olika sätt :-).

image

Lördagen tillbringades med ett besök på det fantastiska ABBA-museet och lite shopping. Det blev lunch på O´learys i Gamla Stan och kvällsmat på en mysig restaurant på Gärdet. En riktig egodag.

Söndag… Nu var det dax… Vi checkade ut vid 11-tiden och begav oss, tillsammans med många andra, mot Lidingö. Tillslut så drog det ihop sig till start. Jag hade fått tips om att ta det lugnt i början av loppet för att undvika mjölksyra i backarna. Och lugnt tog jag det. Det var gångfart eller lätt jogg som gällde eftersom det var så mycket folk och så lite plats. Men efter hand så blev det bättre. I ungefär 4 km kändes det finemang. I efterhand har jag sett att jag sprang upp mig ca 400 placeringar under dessa kilometrarna. Sedan kom Abborrebacken och det tog stopp. Jag försökte inte ens springa en enda meter av backen. Benen kändes så stumma och det var t.o.m jobbigt att gå uppför den. Här tappade jag 200 placeringar bara så där… Sen gick det trögt, jag gick eller småsprang i uppförsbackarna och släppte på i nerförsbackarna. Benen saknade backträning… Efter 8 km kom en ny rysarbacke, Karinsbacke. Sen gick det lätt. När jag passerade 9 km kände jag en underbar känsla i kroppen. På upploppet sprang jag för allt vad jag var värd. Folk stod och hejade och kroppen jublade av glädje. Med ett leende korsade jag mållinjen och del 3 av 4 av tjejklassikern var avklarad.

image

Ännu gladare blev jag över att se Pia på storbildsskärmen när hon gick i mål och blev ”intervjuad”. Trots sträckning och smärta så tog hon sig i mål strax efter mig. Imponerande! Nanna och Jennie var i mål en bra stund innan oss. Bra kämpat, tjejer!!Nu återstod bara att duscha i de uppställda tälten. En märklig upplevelse som får minnet av skolidrottens duschrum att kännas som rena lyxen.

Nästa och sista loppet blir tjejvasan 2015. Vår största utmaning i tjejklassikern?

Tjejklassikern med blod, svett och tårar.

image

Tre veckor kvar och det går bra nu, väldigt bra… eller total krasch.. Jag laddar med att se på ”En klassiker” på SVT. Tycker det är lite synd att de inte visar mer av allt träningsslit som deltagarna faktiskt lägger ner. Eller arrangörernas engagemang. För det är stora, otroligt välplanerade arrangemang!! Men det är roligt när man känner igen miljöerna. Och jag känner mig allt lite stolt över att ha genomfört både Tjejvättern och Vansbrotjejsim. Men nu laddas det för Lidingötjejlopp med viss fasa. Jag har stor respekt för alla tunga backar. Särskilt för den fruktade Abborrbacken.

Idag var det ingen bra träningsdag. Allt var ok fram till 7 kilometer, då tog all lust att springa slut. Hur jag än försökte tvinga mig att springa så gick det inte. Inte för att jag hade andnöd eller var helt slut i kroppen. Inte heller hade jag ont någonstans. Jag vet helt enkelt inte varför det tog stopp. Jag fick gå i någon kilometer sedan var det dax att springa. Nu skulle jag minsann inte gå mer!! Det var svårt att komma in i en bra rytm och allt kändes fel, men jag lufsade på..

Med en kilometer kvar så blir jag omsprungen av första människan som jag sett på hela rundan. Om det var det som störde eller om jag helt enkelt bara var för trött för att se den förrädiska roten som letat sig upp på slingan. Men min fot fastnade i den och vurpan var ett faktum. Jag ligger bland barr och jord och undrar vad som hänt. Det svider på armar och ben. Munnen är knastrig av jord. Han som sprang om märker inte att min värld just nu är upp och ner för han fortsätter springa. Jag ligger kvar några sekunder för att få världen rättvänd igen. hinner precis resa mig upp innan nästa person springer förbi. Fasligt vilken trafik det blev nu. Jag ler och går som om ingenting har hänt men undrar vad han tänkte. Blodet rann från armbågen och jag var svart av smuts i ansiktet och på kläderna. När han sprungit förbi brände tårarna i ögonen av trötthet och sveda. Ingen kan säga att tjejklassikern är på lek. Det är på blodigt allvar!!

Lidingötjejlopp närmar sig..

image

Nu är det dax att vässa formen, ta fram Garmniklockan, kolhydratladda och med blod, svett och tårar nå nya höjder… Och där tog min lust och motivation slut… Jag är och har aldig varit någon tävlingsmänniska, inte någon ”lopp”människa heller för den delen. När någon försöker tävla med mig så lägger jag av. Får inte alls någon extra kick av det.

Lopp är bara jobbigt. Folk överallt och jag pressar mig så att jag blir kräktrött och på dåligt humör… Ok, efter Vårruset var jag faktiskt ganska glad och efter Vätternrundan med.. Men Lidingötjejlopp känns som ett berg som skall bestigas..

Felet är nog att jag i grund och botten är bekväm. Jag vill springa i skogen. Där det inte finns en massa folk överallt och jag kan springa SUPERSAKTA och ändå känna mig nöjd.

image

Löpsommaren var inte alls i min smak. 30 grader varmt, fullt av folk på ”min” slinga och en sambo som är min raka motsats. Han älskar att pressa sig till blodsmak i munnen och är inte nöjd med en kilometertid över 5 min. För att inte känna mig helt urkass så sprang jag på och tiderna förbättrades. Jag kom ner i en snittid på 6 min/km (någon kilometer var jag nere på 5!!). När jag kom i mål så var jag så himla trött, yr och genomvåt av svett. Trots att jag bara sprungit 4 eller 6 kilometer så var jag stolt över tiden. Men succesivt tappade jag glädjen i att springa. Blev tiden sämre än sist så var jag besviken och hela löprundan kändes som en plåga.

image

För att komma igen och hitta tillbaka till lusten att springa så har jag sänkt tempot ordentligt. I gengälld så springer jag en milrunda och en sexkilometersrunda i veckan. Nu kommer jag i mål efter en mil på trötta ben och så klart lite andfådd men jag återhämtar mig snabbt. Under rundan som tar… 70 minuter!! (pinsamt dåligt).. så hinner jag fundera på många saker och jag har ork att njuta av naturen runt omkring, ljungen, lingonen, lukten av barr.. Jag vet att det inte kallas löpning, snarare lättjogg. Men det är mitt sätt att hitta tillbaka på.

Nu undrar du kanske varför jag överhuvudtaget skall göra tjejklassikern om jag inte gillar lopp och tävlingar. Svaret är enkelt: utan pressen att klara av loppen så hade jag legat i soffan och tittat på TV istället för att bege mig ut på slingan. Nu tvingar jag mig ut även ”tunga” dagar!

Vansbrotjejsim

vansbro 048

Efter en lång bilfärd till Dalarna och inkvartering i lägenheten så tog vi en promenad i Vansbro. Vi hämtade vårt kuvert med badmössa, armbandschip och matbiljett och sedan gick vi och inspekterade var vi skulle simma. Vädret hade slagit om och blivit riktigt varmt. Det såg t.o.m inbjudande ut att bada.

Vi hittade en liten restaurant Thaicorner där vi slog oss ner och åt kvällmat och tittade på folk.. Det blev en lugn kväll. Jag var trött efter bilkörningen och gick och la mig. Men precis som på Vätternrundan så kunde jag omöjligt somna. Jag lyssnade på den ena sommarprataren efter den andra och somnade inte förrän vid 4…

vansbro 026

På söndagen var jag trött men ändå laddad för simningen. Efter mycket velande hit och dit så bestämde jag mig för att använda den långa våtdräkten som jag fått låna av min kusin. Jag var lite nervös över att simma i den, eftersom jag inte provsimmat med den innan. Och när man simmar bröstsim så är det egentligen bättre att ha en kort dräkt (för min del som ovan simmare så vet jag inte ifall det spelar någon roll..). Vi var startgrupp sju och hade orange badmössor. Och tillslut så blev det vår tur för uppvärmning.. Vi hoppade och skuttade lite till musiken. Hjärtat slog frivolter i kroppen och de flesta ville nog bara få starta. Vi uppmanades att andas lugnt när vi gick i för om vi hyperventilerade så skulle vi få ont i våra luftrör.

vansbro 043

Jag tänkte inte så mycket när vi startade, jag bara traskade ut och började simma. Det var mycket strömt och vi fick simma ordentligt snett innan vi kom in i Västerdalälven. Överallt var det folk och jag kände mig irriterad över att det var så trångt. Det gick inte att få till något flyt i simningen. Däremot så hade jag bra flyt i min våtdräkt. Det kändes som att jag låg ovanpå vattenytan och simmade. Och jag frös inte alls. För mig kändes det som att det tog en evighet att komma till 500-meters bojen. Inte förrän de sista 100 meterna så kunde jag börja njuta. Klungan hade tunnats ut och jag fick simma i min egen takt. Och så var jag i mål. Tid 30,56, vilket är helt ok. I simhallen så simmar jag på strax under 30 minuter utan motström och en massa folk..

För min del så skulle simningen bara göras och det är ingenting som jag längtar efter att göra om. Jag hade gärna simmat sträckan igen om jag fått simma själv utan trängsel. Men mina goa teammedlemmar hade säkert en annan upplevelse av loppet för de kunde tänka sig att simma 3 km nästa gång. No way, säger jag!

Efter dusch och god mat så hämtade vi våra diplom och begav oss hemåt. Etapp 2 i tjejklassiker är avklarad!

vansbro 047

Nu dröjer det till september innan nästa lopp, Lidingöloppet. Och det tackar jag för. Först är det återhämtning och semester som står på schemat.

 

För en gångs skull är jag tacksam för mitt underhudsfett

lagan 007

Det är inte klokt men just nu så är det strax över 12 grader i Västerdalsälven som jag skall simma i på söndag. Idag läste jag på Vansbrosimmets hemsida att simningen blir av trots de låga temperaturerna, men de rekommenderar lång våtdräkt.. Och man fick gärna ha sockar och vantar… De längre loppen kortas ner men vårat blir 1 kilometer som planerat.

Jag är inte särskilt frusen av mig men just nu känner jag mig smått skräckslagen och för en gångs skull så är jag glad över mitt underhudsfett ;-). Vi kortdräktare (om jag inte får tag på en långdräkt vill säga..) får köpa superfett på plats och smörja in oss med ett rikligt lager.. Sen är det bara att hoppa i och hoppas på att inte få hjärtstopp av köldchocken.

Just nu sitter jag med kartan framför mig och planerar körrutt. På lördag bär det av norr ut och på söndag är det dax. Håll tummarna, det kommer behövas!

Redo för Vansbro

Bild

Igår blev det premiärdopp med våra våtdräkter. Jag var inte alls sugen på att bada. Utetemperaturen visade på 19 grader men molnen hängde tunga och jag har blivit en riktig badkruka. De första minutrarna i vattnet var kalla.. Det är inte så härligt att känna det kalla vattnet träcka genom våtdräkten men efter ett tag så vande man sig.

image

Det var lite ovant att simma med våtdräkt. Man kunde inte ta i på samma sätt som när man simmar utan. Och flytet i dräkten gör att man nästan ligger ovanpå vattenytan. Men det blev en härlig tur på 700-800 meter. Vilken frihet att kunna simma ute i en sjö.

P1010751

Jag är inte orolig för själva simningen i Vansbro däremot kylan. Igår var det 14,5 grader i vattnet där vi skall simma och det är ju inte särskilt varmt, snarare väldigt, väldigt kallt… Och sedan är det ju alla människor som vi skall trängas med..  Nästa vecka blir det ett sista simpass i bassäng innan loppet. Vansbro vi är redo!

image

Denna bild är tagen innan Pia hunnit komma till Glänninge. Som Pias stand in ser ni Kent som också skall simma i Vansbro. Dock inte tjejsimmet utan han ger sig på halvsimmet istället.