Lidingötjejlopp avklarat!!

image

Inatt klev jag stel och trött ur Pias bil som stannat till utanför vårt hus. Men bakom tröttheten och den stela kroppen fanns en känsla av glädje. Vilken underbar helg det varit! Vi åkte upp till Stockholm redan i fredags med Pia bakom ratten. Stackars Pia som fått en ordentlig sträckning på baksidan av låret precis lagom till Lidingöloppet.. Men med farthållare gick resan som en dans, även om jag och Nanna sneglade lite tvivlande på hennes körstil…

När vi inkvaterat oss på vandrarhemmet på Gärdet så letade vi oss ut till Lidingövallen för att hämta nummerlappar och ”reka” området. På Grönsta, där starten till tjejloppet går av stapeln, åt vi pasta i ett tält. När vi satt och spanade in de andra löparna så får vi ett mms från Jennie. Hon befinner sig inne i stan, tillsammans med sin familj, på en mysig restaurang.. Man kan ju börja uppladdningen på olika sätt :-).

image

Lördagen tillbringades med ett besök på det fantastiska ABBA-museet och lite shopping. Det blev lunch på O´learys i Gamla Stan och kvällsmat på en mysig restaurant på Gärdet. En riktig egodag.

Söndag… Nu var det dax… Vi checkade ut vid 11-tiden och begav oss, tillsammans med många andra, mot Lidingö. Tillslut så drog det ihop sig till start. Jag hade fått tips om att ta det lugnt i början av loppet för att undvika mjölksyra i backarna. Och lugnt tog jag det. Det var gångfart eller lätt jogg som gällde eftersom det var så mycket folk och så lite plats. Men efter hand så blev det bättre. I ungefär 4 km kändes det finemang. I efterhand har jag sett att jag sprang upp mig ca 400 placeringar under dessa kilometrarna. Sedan kom Abborrebacken och det tog stopp. Jag försökte inte ens springa en enda meter av backen. Benen kändes så stumma och det var t.o.m jobbigt att gå uppför den. Här tappade jag 200 placeringar bara så där… Sen gick det trögt, jag gick eller småsprang i uppförsbackarna och släppte på i nerförsbackarna. Benen saknade backträning… Efter 8 km kom en ny rysarbacke, Karinsbacke. Sen gick det lätt. När jag passerade 9 km kände jag en underbar känsla i kroppen. På upploppet sprang jag för allt vad jag var värd. Folk stod och hejade och kroppen jublade av glädje. Med ett leende korsade jag mållinjen och del 3 av 4 av tjejklassikern var avklarad.

image

Ännu gladare blev jag över att se Pia på storbildsskärmen när hon gick i mål och blev ”intervjuad”. Trots sträckning och smärta så tog hon sig i mål strax efter mig. Imponerande! Nanna och Jennie var i mål en bra stund innan oss. Bra kämpat, tjejer!!Nu återstod bara att duscha i de uppställda tälten. En märklig upplevelse som får minnet av skolidrottens duschrum att kännas som rena lyxen.

Nästa och sista loppet blir tjejvasan 2015. Vår största utmaning i tjejklassikern?

Annonser

Tjejklassikern med blod, svett och tårar.

image

Tre veckor kvar och det går bra nu, väldigt bra… eller total krasch.. Jag laddar med att se på ”En klassiker” på SVT. Tycker det är lite synd att de inte visar mer av allt träningsslit som deltagarna faktiskt lägger ner. Eller arrangörernas engagemang. För det är stora, otroligt välplanerade arrangemang!! Men det är roligt när man känner igen miljöerna. Och jag känner mig allt lite stolt över att ha genomfört både Tjejvättern och Vansbrotjejsim. Men nu laddas det för Lidingötjejlopp med viss fasa. Jag har stor respekt för alla tunga backar. Särskilt för den fruktade Abborrbacken.

Idag var det ingen bra träningsdag. Allt var ok fram till 7 kilometer, då tog all lust att springa slut. Hur jag än försökte tvinga mig att springa så gick det inte. Inte för att jag hade andnöd eller var helt slut i kroppen. Inte heller hade jag ont någonstans. Jag vet helt enkelt inte varför det tog stopp. Jag fick gå i någon kilometer sedan var det dax att springa. Nu skulle jag minsann inte gå mer!! Det var svårt att komma in i en bra rytm och allt kändes fel, men jag lufsade på..

Med en kilometer kvar så blir jag omsprungen av första människan som jag sett på hela rundan. Om det var det som störde eller om jag helt enkelt bara var för trött för att se den förrädiska roten som letat sig upp på slingan. Men min fot fastnade i den och vurpan var ett faktum. Jag ligger bland barr och jord och undrar vad som hänt. Det svider på armar och ben. Munnen är knastrig av jord. Han som sprang om märker inte att min värld just nu är upp och ner för han fortsätter springa. Jag ligger kvar några sekunder för att få världen rättvänd igen. hinner precis resa mig upp innan nästa person springer förbi. Fasligt vilken trafik det blev nu. Jag ler och går som om ingenting har hänt men undrar vad han tänkte. Blodet rann från armbågen och jag var svart av smuts i ansiktet och på kläderna. När han sprungit förbi brände tårarna i ögonen av trötthet och sveda. Ingen kan säga att tjejklassikern är på lek. Det är på blodigt allvar!!

Lidingötjejlopp närmar sig..

image

Nu är det dax att vässa formen, ta fram Garmniklockan, kolhydratladda och med blod, svett och tårar nå nya höjder… Och där tog min lust och motivation slut… Jag är och har aldig varit någon tävlingsmänniska, inte någon ”lopp”människa heller för den delen. När någon försöker tävla med mig så lägger jag av. Får inte alls någon extra kick av det.

Lopp är bara jobbigt. Folk överallt och jag pressar mig så att jag blir kräktrött och på dåligt humör… Ok, efter Vårruset var jag faktiskt ganska glad och efter Vätternrundan med.. Men Lidingötjejlopp känns som ett berg som skall bestigas..

Felet är nog att jag i grund och botten är bekväm. Jag vill springa i skogen. Där det inte finns en massa folk överallt och jag kan springa SUPERSAKTA och ändå känna mig nöjd.

image

Löpsommaren var inte alls i min smak. 30 grader varmt, fullt av folk på ”min” slinga och en sambo som är min raka motsats. Han älskar att pressa sig till blodsmak i munnen och är inte nöjd med en kilometertid över 5 min. För att inte känna mig helt urkass så sprang jag på och tiderna förbättrades. Jag kom ner i en snittid på 6 min/km (någon kilometer var jag nere på 5!!). När jag kom i mål så var jag så himla trött, yr och genomvåt av svett. Trots att jag bara sprungit 4 eller 6 kilometer så var jag stolt över tiden. Men succesivt tappade jag glädjen i att springa. Blev tiden sämre än sist så var jag besviken och hela löprundan kändes som en plåga.

image

För att komma igen och hitta tillbaka till lusten att springa så har jag sänkt tempot ordentligt. I gengälld så springer jag en milrunda och en sexkilometersrunda i veckan. Nu kommer jag i mål efter en mil på trötta ben och så klart lite andfådd men jag återhämtar mig snabbt. Under rundan som tar… 70 minuter!! (pinsamt dåligt).. så hinner jag fundera på många saker och jag har ork att njuta av naturen runt omkring, ljungen, lingonen, lukten av barr.. Jag vet att det inte kallas löpning, snarare lättjogg. Men det är mitt sätt att hitta tillbaka på.

Nu undrar du kanske varför jag överhuvudtaget skall göra tjejklassikern om jag inte gillar lopp och tävlingar. Svaret är enkelt: utan pressen att klara av loppen så hade jag legat i soffan och tittat på TV istället för att bege mig ut på slingan. Nu tvingar jag mig ut även ”tunga” dagar!