Tjejvättern, del 2

image

Siffrorna 08.36 lyser och det är dax för oss att gå in i startfållan. Stundens allvar är nära. Gruppen innan oss skall just bege sig ut och speakern förkunnar att Renata Chlumska, äventyrare, finns i den gruppen. Jaha ja, då är vi ju i gott sällskap. Sällskap o sällskap… henne kommer vi nog knappt få se en skymt av. Så är det vår tur att rulla fram… Speakern babblar på om födelsedagsbarn och årets äldsta deltagare. Jag lyssnar inte längre, tittar på siffrorna framför oss  00.10, 00.09, 00.08……..00.01 piiip. Så är vi iväg. En motorcykel leder oss ut ur startområdet. Vi cyklar långsamt framåt, folk står längst gatorna och hejar på. Jag är nervös för att jag skall ramla eller göra något annat knasigt. Fokuserar bara på att följa strömmen.

Sakta tunnas klungan ut och alla börjar cykla i sin takt. Det här känns ju riktigt bra. Genom en rondell och ut på en landsväg. En låååång landsväg. Jag känner att jag faktiskt är lite hungrig. Tusan också varför åt jag inte mer till frukost?! Jag börjar längta efter första stoppet. Så cyklar jag förbi 90 skylten. Usch, då har jag ju långt kvar..

Det börjar småregna. Jag hinner precis tänka tanken att det känns skönt med lite svalkande duggregn då öppnar himlen sig!! Shit, vad det regnar. Många stannar längst kanten och tar på sina regnkläder. Jag var smart nog att ha på min regn/vindjacka från start. Inga onödiga sekunder till spillo där inte. Det strilar vatten mellan tårna i skorna, klafs, klafs. Ja, det är inte bara fötterna som är blöta utan hela kroppen i stortsett.. Jag cyklar och tittar mest ner i vägbanan. Fy tusan vilket apdåligt cykelväder. Till på köpet så blåser det. Jag ligger bakom en tjej i en stor svart regncape. Bra att få lite lä. Men efter ett tag känner jag min plikt och cyklar om och ligger först ett tag. Så håller vi på och skiftar i någon mil. Tillslut lättar regnet och jag är äntligen framme vid första stoppet..

Jag tar en bulle och en energidryck. Hungerkänslan har blåst bort med regnet.. Någon tjoar till och framför mig står Pia. Vi tar en selfie och skickar till våra kära på SwedenRock.

image

Sedan fryser jag och påbörjar den långa, tunga backen uppför Omberg. Trampa, trampa, lite till. Många går men det skall inte jag göra, inte än iallafall. Lite till.. Nu är jag nästan uppe. Då stannar plötsligt cyklisterna framför mig och går av sina cyklar och eftersom det inte finns plats att köra om så får jag göra samma sak. Jag skänker dem en tanke av tacksamhet, för nu kan jag ju skylla på dem att jag var tvungen att gå sista biten. När vägen planar ut så hoppar jag på cykel igen, men runt nästa hörn väntar ytterliggare en uppförsbacke..

Nu börjar den bästa och vackraste delen av hela tjejklassikern. Nerför i rasande fart i lummig junigrönska och med en fantastisk utsikt över Vättern. Jag njuter! Plötsligt dyker 5-mils skylten upp och jag känner ett uns av lycka. Halvvägs!! Nästa stopp är vid 53 km i Rök. Tar ytterliggare en bulle och en medtagen energibar och dryck. Måste nog dricka mer vatten, känner att jag varit dålig på det. Fryser och vill iväg.

Vid 6 mil börjar frånvaron av tidigare cykelmil i benen ge sig till känna. Jag får så ont i låren att jag vill gråta. Varför har jag inte cyklat mer… De rekommenderade 30-50 mil och jag har cyklat 12. Skyll dig själv ekar i mitt huvud.. I Väderstad piggar små skyltar längst väg kanten upp. Vissa med så himla dåliga ordvitsar så att jag måste le trots värken. Lite här och där längst hela rundan står människor och heja. Det värmer och ger lite extra ork.

I Skänninge, efter 75 km, är det dax för sista stoppet. Nu blir det banan, kaffe, flera energidrycker och massor av vatten. Jag träffar på Pia igen och det blir en ny selfie till våra kära.

image

Pia tycker att jag skall stretcha ordentligt och det gör jag. Sen vill hon iväg för hon vill bara i mål och bli klar med cyklingen. Solen skiner och jag hade lätt kunnat sätta mig i solen och bara slappa. Problemet är bara att jag har 2,5 mil kvar att cykla. Lika bra att få det gjort. Fram till 10 km- skylten går det bra. En mil kvar, det är ju som till stranden och tillbaka – ingenting. Att ingenting kan vara så långt.. Sista milen tar aldrig slut. Så äntligen är vi i Motala, men då skall vi cykla runt centrum innan vi äntligen får cykla in i stadsparken. Jag hör speakerns röst och ser målfållan. Det står människor överallt och hejar. Äntligen i mål. På stumma, darriga ben får jag min medalj. Tid 5 timmar och 22 minuter! Jag vill gråta av glädje att det är över, av värk och trötthet, men ur mig bubblar bara skratt.

image

I helgen tänkte jag aldrig mer ett cykellopp, men redan nu så kan jag tänka ”Nästa gång så skall jag….” Tjejvättern var ett mycket välorganiserat lopp med massor av trevliga människor. Vi har haft en fantastisk helg och alla har presterat över förväntan!!

Nu laddar vi om inför nästa utmaning, Vansbrosimmet om 4 veckor…. Men innan dess så håller vi tummarna för Jennie och Kent som cyklar hela Vätternrundan till helgen!

 

 

 

Annonser

4 thoughts on “Tjejvättern, del 2

  1. Med risk för att vara tjatig säger jag det igen – du är så fantastisk på att både skriva och klara av dina uppsatta mål! Grattis till etapp ett! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s