6 dagar 19 timmar 30 minuter 10 sekunder..

image

Shit, shit, shit vad jag är pirrig i hela kroppen… Gänget träffades i förrgår för att planera det sista inför nästa helg. Vi åker upp redan på fredag för att i lugn och ro hämta nummerlappar och installera oss. Det är några saker som måste fixas med innan dess; som att kolla cykeln, inhandla de sista sakerna och packa.

Packlista:

  • Cykel
  • Cykelhjälm
  • Våra teamtröjor
  • Cykelbyxor ?
  • Överdragskläder/regnkläder, underställ
  • Skor
  • Dricka flaskor
  • Snacks och energidryck
  • Cykelhandskar?
  • Gelsadel
  • Startbevis
  • Heatlotion
  • Sängkläder
  • Toalettartiklar
  • Öronproppar

 

Alla barns lika värde… ?

image

Käre son, jag vet att jag har talat med dig och dina syskon om att respektera andra människor och att alla har lika värde. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån, hur du ser ut eller hur mycket du tjänar. Det är insidan som räknas. Jag har påpekat hur viktigt det är att hjälpa andra människor och att jobba för ett rättvist samhälle. Men jag ser i dina ögon hur du börjat tvivla på rättvisan och alla människors lika värde framförallt ditt eget. Det som jag så länge försökt pränta in i dig har gått förlorat..

Du kommer hem från skolan och berättar om klasskamrater som fått ersättning från försäkringbolag för ärr på kroppen efter operationer eller nyupptäckt diabetes. De har sagt till dig att du kommer få massor för allt som du de sista åren gått igenom. Du börjar se något positivt i allt som hänt. ”För visst har vi försäkringar, mamma?”. Ja, visst har vi försäkringar! Alla möjliga och vi betalar massor för dem varje månad.. Men tyvärr min fina underbara son, en utslagen tand eller ett brutet ben är mycket mer värt än din kamp för överlevnad. Dina 100 stygn på kroppen, dina 100 dagar inskriven på sjukhus, dagar på IVA i respirator och kylbehandling med massor av tunga droger i kroppen, dagar med abstines efter alla tunga droger och all smärta, oro och ångest, reoperationer och komplikationer som vittnar om din kamp är i försäkringsbolagens värld inte värt ett öre…

Jag vet att det är svårt att förstå min son, ”Du är för värdefull för att de skall ha råd!” försöker jag. ”Och det handlar bara om pengar. Det är ju inte det som är det viktigaste i livet..”, ”Nä mamma, det är att värdesätta människor lika, eller hur?” säger du med förakt i rösten och vänder dig om och går. Jag står kvar med en klump i halsen och känner att jag aldrig mer kommer tjata om ett rättvist samhälle och alla människors lika värde.

Morsdag

image

Idag är det morsdag och jag fick ett härligt uppvaknande med ägg och baconfrukost. Min fina morsdagspresent fick jag redan igår när vi, hela familjen, var på Välashoppingcenter..

Inköpslistan för dagen var lika lång som kön till parkeringen och jag kände hur min puls och irritation ökade redan innan vi parkerat. Jag avskyr att gå i affärer när det är massor med folk överallt. Och det var inte bara jag som reagerade så ”Men, va fan, har folk inget annat att göra än att tillbringa lördagarna på Väla?” muttrar Micke. ”Vi är ju också här!” snäser jag tillbaka. ”Äh, det var precis likadant sist vi var här!”, ”Ja men då var ju vi med här..” Sådana här snillerika diskussioner leder ju absolut ingen vart…

Ett antal timmar senare och många kronor mindre på kontot så har vi iallafall hittat kostym med diverse tillbehör till Oskar, shorts och t-shirts till Anton, avslutningskläder till Ida, Sweden Rock-outfit till Micke (han påstår att det inte alls är därför som han köpt just dessa kläder, men visst de passar ju in på en rockfestival också..), morsdagspresenter och födelsedagspresenter mm. Puh, you namn it..

När jag är som mest trött på att spendera pengar så tycker Micke och barnen att jag skall titta på en pulsklocka som jag så länge vela ha, som en morsdagspresent. ”Mina gulliga hjärtan, vilket smart drag!! Jag kommer ju knappt välja någon värstingvariant i detta läget <3”. Jag kollade på InterSports sortiment, de hade Polar RC3 som en kär vän rekommenderat. Expiditen talade sig varm om den och en ny variant som skulle komma nästa vecka. Men tyvärr kände jag inte för att spendera 3000-4000kr på en pulsklocka just nu. Eftersom jag länge velat ha en och Oskar behöver en för sin rehabträning så har jag googlat en del. Älskade google.. Bäst i test för något enklare varianter är Garmin 210 och ett snabbt klick på pricerunner visar att Siba har en för 1289 kr! Och just nu har Siba 10% på sina fitnessortiment. Ibland lönar det sig att kolla upp saker!

Nu väntar jag med spänning på min första Garminrunda! Trevlig morsdag 😀

 

1-årsdagen

tårthaveri 003

Idag är det precis ett år sedan som jag skrev mitt första inlägg på bloggen. Ett år sedan jag beslutade mig för att anta utmaningen. Det var inte ett särskilt genomtänkt beslut varken utmaning eller blogg, snarare ett infall. När jag väl bestämt mig för att försöka mig på tjejklassikern så var det bara att snabbt som sjutton starta bloggen. Innan jag hann börja tvivla… Det skrivna ordet är som bekant svårare att bryta än lite löst snack.

Jag är så glad över dessa beslut och över vårt lilla ”klassikergäng”. Även om vi aldrig träffas och tränar ihop så har vi ett gemensamt mål, något att sträva mot. Själv hade jag aldrig klarat av det.. När jag tittar tillbaka på året som gått så är jag stolt över att jag hållt i träningen så bra. Mina första joggingturer på 3-4 kilometer i lååångsamt tempo var så tunga. Det jobbigaste var nog att ta mig ut ur huset för att springa. Vissa lediga dagar kunde jag gå i träningskläder hela dan innan jag tog de första löpstegen.. Men jag har iallafall ALDRIG tagit av mig dem utan att ha tränat :-).

Det har blivit många mil sedan dess, vissa dagar har allt bara flutit på, benen har nästan sprungit av sig själv. Medan andra dagar har vait så tunga. Jag har simmat, cyklat, tränat på gym och framför datorn. Sprungit mitt första lopp.. Nu låter det som om jag har blivit värsta träningsfreak, men det är långt ifrån sant. Många som jag känner tränar mycket, mycket mer. Jag ligger nog på en vanlig ”Svensson” nivå. Men jämfört med mina senaste 15-20 år så är jag i bättre form än någonsin. Och man skall ju bara jämföra med sig själv 🙂 .

Vad beträffar bloggen så har den varit ett viktigt inslag i min träning. På något sätt så tvingar den mig att träna. Har jag skrivit att jag tränar 2-3 gånger i veckan så måste jag ju leva upp till det. Det har blivit 105 inlägg. Många om träning men även en del om hemmalivet och hjärtbarn. Insamlingen som jag startade till förmån för forskning av hjärtsjuka barn har inbringat 8000 kronor!! Mitt mål är 10 000 kr när klassikern är slut. Tack till alla fina släktingar och vänner för era gåvor <3.

Jag är så glad för alla som besöker min sida och blir extra varm i hjärtat av kommentarerna. Nära 10 500 besökare har det blivit under det gångna året. I bloggsammanhang är det pyttelite men jag tycker att det är fantastiskt. Det innebär att det är fler än min underbara mamma som läser den. För inte ens hon orkar gå i här 10 500 gånger på ett år…

Tack alla fina besökare för detta första staplande år… nu kör vi på med år nummer två och alla kommande lopp!!

Spring!!

iphone 2012-13 007

Jag är ute i skogen och springer. Varje steg som jag tar hörs ljudligt, min andning lika så. Idag har jag ingen musik i öronen, behöver vara på min vakt…

Jag är Runner nr 5 och många människors liv vilar på min axlar. Plötsligt sprakar det till i hörlurarna och jag hör rösten som jag hela tiden väntar på att få höra. Han känns som min enda vän i en ödelagd värld. Den enda som jag kan lita på, som kan ta mig ur det här levande. Eller?? Jag har inget val, jag måste göra som han säger. Nu ber han mig att springa inom sjukhuset och hämta med mig antibiotika, det kan rädda mångas liv. Samtidigt som jag springer längst sjukhusets öde korridorer så plockar jag på mig batterier och andra förnödenheter. Jag får med mig en låda med okänt innehåll och får reda på att jag måste skydda den med mitt liv. Nu närmar de sig… Oj, oj, oj, det kommer från alla håll… Jag kan höra deras flåsande… Rösten skriker i hörlurarna Zombies, Run!

image

Det är så klart en app som jag har laddat ner i min mobil, Zombies, run!. Den läser av hur långt och fort som jag springer. Under hela löprundan så har jag huvudrollen i en historia där Zombies har tagit över världen. Nu är det upp till mig Runner nr 5 att åter ta den. Jag har bara provat appen vid ett tillfälle men tyckte att den var rolig. Egentligen så är jag inte så mycket för Zombies-filmer. Jag vet nästan ingenting om dem. Det närmsta som jag kommit innan är när jag jobbat natt och är helt såsig i huvudet och allt går i slowmotion. Då brukar jag känna mig som en zombie, säger jag.. Men här ute i skogen känns de livsfarliga och jag måste springa snabbt för att komma ifrån dem.. Inget slowmotion där inte.

Jag tror att detta bara är början till nya träningsappar och hur motion och spel kan interagera med varandra. Det funkade på mig, ibland glömde jag av att jag faktiskt var ute och motionerade och levde mig in i historien. Nu är jag absolut ingen spel människa så jag har inte börjat bygga upp världen (i spelet) med hjälp av alla de saker som jag ”plockat” upp på vägen. Men jag tror att jag kommer använda appen fler gånger. Inte varje gång, men ibland när det känns tråkigt med en vanlig löprunda.

 

”Det spelar ingen roll var du springer

Det spelar inger roll hur snabbt du springer

Det spelar ingen roll hur långt du springer

Bara du springer!!”

Vårruset

 

Foto

(Tack Caroline Schagerlöv för lånet av fotot)

Som en mjukstart in för vad som komma skall så anmäler jag mig till Vårruset tillsammans med ett gäng goa kollegor. Vi får tröjor genom jobbet där det står ”Med kraft och spänst i regionens tjänst” på ryggen. Käckt så det förslår. Dagen innan loppet dyker en hemsk tanke upp i huvudet. Tänk om vi är anmälda i tidtagarklassen… Lite efterforskning på facebook besannar mina farhågor. Jag får fjärilar i magen och blir jättenervös och stressad. Tänk om jag kommer allra sist. Tiden kommer i all framtid stå på pränt på Vårrusets hemsida.

image

(bilden är lånad från Vårrusets hemsida)

När jag parkerar bilen på ängen vid startområdet hör jag Blossoms glada röst hälsa de första tillströmmande deltagarna välkomna. Oj, oj nästan 1,5 timme till start. I ren nervositet så hade jag kört hemifrån alldeles förtidigt. Kall och kissnödig stiger jag ur bilen. Det är alltid likadant när jag skall springa eller träna. Jag springer på toa i ett, men det bästa med att vara tidig är att det inte är någon kö till bajamajorna och att de fortfarande är hyfsat fräscha.

Jag vandrar runt bland sponsortälten. På mitt bröst lyser de rosa siffrorna på nummerlappen: 598. Alla jag möter har svartsiffror med nummer som 7685 eller 4315.. Jag tillhör eliten… Jag som pratar träning med kollegor och alla andra som jag möter, jag t.o.m skriver om träning i en blogg. Sanningens minut är nära, snart skall min bluff vara avslöjad.. Som tur är börjar mina fina, goa kollegor dyka upp. De får mig på gott humör och jag kände mig plötsligt glad, förväntansfull och laddad.

Äntligen är det dags för uppvärmning. Jag tar det lite lugnt, vill ju spara på mina krafter. För den delen så är det så trångt så det ända man får plats att göra är att hoppa lite på stället. Det viktigaste innan startsignalen ljuder är att få igång spotify i hörlurarana. Och så är vi igång. Jag springer och springer, springer om människor till höger och vänster. Det känns härligt! Tänk så många som startat i fel startgrupp, de springer ju jättesakta. Oj, vad jag är bra! Det är festligt i ungefär 400 meter… Mitt tempo har varit på tok för högt. Uppförsbacken var tung och jag börjar bli torr i halsen. I kanten står massor av folk och hejade och klappar händer. Ropade inte en familj precis ”Heja Cia!”? Tittar ifall jag kände igen dem men ser bara suddiga konturer.. Jag inbillade mig nog bara.

1 kilometer.. puh, det börjar bli jobbigt. Jag skall nog inte springa lopp, det går mycket lättare när jag springer för mig själv i skogen. Fortfarande springer jag om en del, men blir omsprungen av desto fler. Vätskekontroll… tar tag i plastmuggen i farten och försöker pricka munnen. En klunk, två klunkar, men vad svårt det är att svälja när man springer. Det känns som om vattnet fastnar en bit ner i strupen. Tänk om jag spyr på vägen. Hur pinsamt skulle inte det vara, det är ju knappast maraton som jag springer.

3 kilometer och jag dunsar fram. Steg för steg. Springa med stil.. knappast.. Jag funderar på vad det står på min rygg. Något med spänst, glädje och spänst? Nä, just det kraft och spänst. Ha ha Region Halland så blir det med alla besparingar och när man inte betalar ut ordentliga löner.. Personalen släpar sig fram med blytunga steg och andan i halsen.

4 kilometer.. nerförsbacke och just mellan 4 och 5 kilometer brukar jag springa som bäst. Stegen känns lätta och jag ökar takten. Det här är ju riktigt kul! Sen tar det stopp. Jag vet att det bara är några 100 meter till mål men jag bara måste gå. Folk väller förbi mig. Skit också, snart har alla som jag sprungit förbi, sprungit förbi mig igen. Måste börja springa, steg för steg. Nu är jag i målfållan och jag får en härlig upprymd känsla i kroppen 30 minuter och 25 sekunder. Pesonligt rekord!! De sista månaderna har jag springit flera minuter långsammare. Inte konstigt att jag var trött!

Vi har picknick ihop på en filt i kylan. Det är så mysigt, jag är så nöjd. Åh, vad det är roligt med lopp!!

image

Eftersom jag inte sprang för ett hjärtebarnslag i år så satte jag in 100 kronor på min insamling för Hjärtebarnsfonden: http://gava.hjartebarnsfonden.org/campaign/5419899#.UiHfklPfu4M.wordpress

image