Jag är så förbannat nöjd..

image

Jag är en nöjd person till sinnet.. Strävar hela tiden efter att må bra, hitta balans och ha roligt. När jag är nöjd så mår jag bra. För mig är nöjd ett positivt ord och detta har vi haft stora diskussioner om här hemma. Min käre sambo menar att när man är nöjd så utvecklas man inte längre. Särskilt under OS så har dessa diskussioner dykt upp. När Sverige tog två OS-guldmedaljer i stafett jublade jag och var såå nöjd.. Micke var så klart också glad men även orolig för att längdlandslaget skulle vara så nöjda att det inte blir några fler medaljer. Han menar att när man är nöjd så har man inte det riktiga ”jäklar anamma” som man har när man är missnöjd. För min del tyckte jag att det var fantastiskt med de medaljer som vi redan fått. Jag var hur nöjd som helst.

Jag tror att detta är mitt dilemma. Jag är så förbannat nöjd jämt. Eftersom jag kan vara nöjd med att bara komma ut och springa så spelar varken tid eller distans någon roll. Jag har ingen motivation till att pressa mig för att springa snabbare eller längre. Idag hade jag planerat en löprunda på 6 km. Jag skulle springa fram till det stället där slingan tar slut, vid 3 km, och sedan vända och springa tillbaka. Precis som de andra gångerna. Skillnaden var bara att slingan hade röjts upp så det gick att springa hela 4:an och komma tillbaka till mål. Inte bra.. När jag kom i mål och såg min bil så kände jag mig helt enkelt nöjd med 4 km. Orkade inte fortsätta 2,5 km till.

Redan när jag satt mig i bilen var jag missnöjd med mig själv. Va… 4 km?? Snart måste jag springa 1 mil i kuperade terräng med 1000-tals andra och idag orkade jag bara 4 km… Kasst! Jag var så missnöjd att jag bestämde mig för att nästa gång så skall jag minsann springa minst 6 km. Och det snart!

Nu känner jag mig nöjd med att vara missnöjd och måste ge Micke rätt… Men det är bara för denna gången!

Annonser

Val av träningskläder..

image

Det finns en uppsjö av träningskläder. Till gym, löpning, cykling, yoga… Alla med sina specialiteter. Jag kör allround, dvs samma träningskläder på slingan, som på gymmet eller på träningscykeln. Ok, jag har några varianter att byta mellan. Nu har jag inte köpt några dyra kläder. InterSport har haft löparset till bra pris och även på de stora klädkedjorna som H&M och Kappahl har jag handlat. Istället har jag valt att sata lite mer på löparskor. Det känns viktigare.

Några saker har jag kommit underfund med vad det gäller träningskläder:

* De flesta sport-BH’n som jag provat ger ett väldigt bra stöd. Inget hoppande och skumpande där inte. De helt enkelt utplånar bysten och ger en snygg platt siluett. Nu har jag sett att det finns sport-BH med push-up. Först plåna ut sen bygga upp..

* Nästan alla tjejer oavsett om du är på gymmet eller på slingan har tighta byxor. I början innan jag hade hunnit införskaffa mig sådana så hade jag ett par i loosefit. Men det blev så flaxigt. Nu har jag både långa och korta tighta byxor. Något man inte skall glömma så här i vintertid, när man har de korta byxorna på gymmet, är att raka benen.. Det är inget kul när man efter halva träningspasset kommer på att man glömt det. Då känner man nästan hur hårstrånan växer och glittrar fint av svett i lampljuset.

* Oavsett om man har långa eller korta tights så är toppen nästan alltid för kort. Hur man än drar så räcker den aldrig tillräckligt långt ner över rumpan. Följden blir att man tappar sitt fokus på träningen och bara tänker på sin ”lilla” bakdel som verkligen syns i tighta byxor. Det är okej att möta folk på slingan. Men att springa om de som är ute och promenerar är inget roligt. Tillskillnad mot sport-BH´n så känner man hur det hoppar och skumpar. Frenetiskt försöker man dra ner tröjan eller jackan, vilket bara gör det hela ännu värre. Varje gång så funderar jag på att köpa sådana där mirakelbyxor som göra att man får snygg figur. Men det är så många saker som måste införskaffas till tjejklassikern att det nog dröjer ett tag till..

* Och så det här med färgen på träningskläderna. Byxorna måste absolut vara svarta. Jag kan inte tänka mig något annat.. Men när jag ser alla snygga toppar i affärerna så blir jag glad. Det finns så många fina i massor av snygga färger. Jag har rosa, lila, korall, vita, svart.. Ja, i alla möjliga färger. På gymmet spelar det inte så stor roll. Ta en som du känner dig fin i! Men problemet är när man är ute och springer.. Efter två minuter så är iallafall jag alltid illröd i ansiktet. Och den illröda färgen kan ibland nästan gränsa till lila.. Jag lovar att det inte är det minsta klädsamt till varken den lila, rosa eller röda tröjan. Tvärtom så förstärks den allt annat än bleka ansiktsfärgen, det riktigt skär sig. Synd bara att jag inte kommit på vilken färg på topp som passar till.. Och synd bara att min enda löparjacka, som jag fick gratis som ny prenumerant på Iform, är just lila.

Lite kul är det med löparjackan. Det var ett tag sedan som jag avslutade min förra prenumeration på Iform. Lagom tills det blev kallare väder efter jul och jag började fundera på att köpa en löparjacka så ringer en kille från Iform. Han erbjuder mig gratis en fantastisk löparjacka som hade kostat massor i affären om jag förband mig att köpa två nummer av Iform. Fantastiskt tänker snåla jag, en jacka + två nummer av inspiration för nästan ingenting. Det kändes som ett riktigt klipp!

Samtidigt som jag fick min löparjacka så hade Iform ett bäst i test på just löparjackor. De jämförde kvalitet, om det fanns reflexer och fickor, bekvämlighet och design. Min fantastiska jacka fanns inte med i testet. Hade den varit det så hade den nog varit typ sämst i test.. Nåväl nu har jag min löparjacka och en tidning med bäst i test av löparjackor… ifall jag skulle behöva köpa en fantastiskt bra löparjacka… men det behöver jag ju inte för det har jag ju redan en…

Dax att återuppta löpningen..

image

Solen sken och det kändes nästan som vår i luften. Det var urlängesedan som jag var ute och sprang. Redan när jag svängde in på parkeringen såg jag med sorg på alla nerblåsta träd och grenar som låg överallt. Stormarna hade satt sina tydliga spår. Det var många som var ute och promenerade så jag trodde inte att det skulle bli några större bekymmer att springa. 2 1/2 km´s slingan var avstängd men jag tänkte ändå springa 4:an. Lagom start med 4 km…

image

Strax efter 3 km så tog slingan slut… Allt såg så annorlunda ut och jag visste knappt var jag var. Det var bara att vända och springa tillbaka. Nu skulle det bli en runda på 6 km istället. Lika bra det 4 km är ju knappt lönt..

Lite här och var låg isen kvar. Det var bara att ta det lite extra lugn på de partierna. Oj, vad anorlunda slingan blir när man springer åt ”fel” håll. En helt ny upplevelse. Och så klart sprang jag fel och kom in på röda slingan. Nu blev det helt plötsligt en runda på 8 km istället för 4 km.. Det blev lite mentalt tungt ett tag och jag fick gå någon kilometer. Men sedan satte jag fart och sprang hela vägen tillbaks. Att det skall till två stormar för att få mig att springa längre än 4 km…

image

Häromdagen var det dax igen, denna gången fick jag med Micke ut på slingan. Efter typ 10 meter såg jag bara ryggtavlan på honom och efter 100 meter syntes han inte alls till längre. Men det var ändå kul att göra något tillsammans ;-). Slingan var i bättre skick, det hade röjts upp mycket på bara en vecka.

Teamträff

image

För någon vecka sedan träffades alla vi fem tjejer som galet nog givit oss in på att genomföra tjejklassikern. Vi samlades i Nannas kök och intog kaffe och god fika. Det kändes skönt att träffas och diskutera frågor som vad för slags cyklar som de andra skall ha, våtdräkter och skidor, kläder och loggor, boende och resor.

Första prio just nu var att boka boende och det blev en rolig diskussion. En av teammedlemmarna föreslog att vi skulle bo på en skola som finns till förfogande inför Vätternrundan. Hon talade sig varm om vilken genenskap och stämning som det kommer vara där. Alla sover tillsammans i stora salar på liggunderlag. Två andra i teamet tittar förfärat på henne. Menade hon verkligen allvar? Sova på liggunderlag i en skola tillsammans med en massa andra människor?? Finns det inga hotell? Nu började sökningar på nätet. Allt från spahotell till campingstugor. Tillslut blev det en stuga 1 1/2 mil utanför Motala som alla verkade nöjda med.

Jag har tagit på mig att boka boende i Vansbro. Vilken makt jag har… skall det bli liggunderlag eller lyxsäng… Ha ha vi får väl se.

image

Vi bestämde datum för nästa träff. Då blir det en uppladdningstur på cykel… Jag inser  att det är då de andra kommer att förstå vilken bluff jag är. Jag kan riktigt känna hur jag cyklar för allt vad jag är värd och ändå inte hinner med. Avståndet kommer öka och jag kommer känna att det bränner i halsen och mjölksyra i benen… Man skulle kanske  montera på en dold, ljudlös motor på cykeln. Jag skulle utan minsta ansträngning susa förbi de andra, inget svett och ingen astmaandning. Jag skulle le lite uppmuntrande och ropa lite lagom käckt  ”Kom igen detta fixar ni..”

Eller så får jag helt enkel rikta in mig på en av anledningarna till varför jag gett mig in på allt detta. Det var för att förbättra min kondition och få känna glädje över att ha genomfört någon som tidigare känts omöjligt. Då duger inget fusk! Att jag ens kunde överväga den tanken…

En dag i forskningens tecken..

image

Strax efter jul damp det ner ett brev i brevlådan. Ida var uttagen till att medverka i en stor medicinskstudie. Barn från hela landet som är 6 1/2 år och födda i normal graviditetsvecka jämförs med barn födda i vecka 26 eller tidigare. I just denna studie är det hjärt- och lungfunktionen som skall undersökas.

”Inte en sekund i onödan som jag tillbringar på barnsjukhuset i Lund” tänkte jag först. Men när jag funderat ett tag så kändes det som ett bra tillfälle att få en mycket noggran undersökning av vår fina lilla tjej. Jag och Micke diskuterade igenom det och han tyckte också att det kunde vara bra. Bara han slapp åka ner. Ida själv bröt ihop när hon fick reda på det. Hon är inte särskilt förtjust i sjukhus. Har väl sett lite förmycket.. Jaha, då får vi väl se det som ett tillfälle även för terapi… Jag hör mig själv muta med att vi kan åka inom Väla på hemvägen. Mutor går alltid hem 😉 .

Så står vi åter i entren till Barn och Ungdomssjukhuset i Lund. Utan stress, utan press och utan ångest. Allt känns så annorlunda mot de andra gångerna som vi varit där. Vi träffar Annica och det visar sig att jag har träffat henne tidigare. För 15 år sedan när Oskar och hans hjärtkompis Hugo var med i en studie om vaccin för RS. Hon visste mycket väl vem Idas storebror är. Världen är liten!

Uppe på avdelningen träffar vi på lilla Elsa och hennes underbara mamma. Vi träffades i oktober när Oskar opererades. Jag blev så glad över att se dem, har tänkt så mycket på denna ursöta, tappra lilla tjej. Mina tummar hålls hårt för att hon snart skall få åka hem, frisk och fri från alla maskiner ❤️❤️❤️.

image

Nu är det dax för ultraljud. Ida ligger blickstill och lite spänd. Undersökningen tar en evighet. Tillslut knyter det sig i min mage. Jag tittar på rynkan i pannan på läkaren. Något måste vara fel, snart kommer han att säga de välkända orden ” Ditt barn har hjärtfel..” Skall han inte kalla in en mer erfaren kollega?? Han tittar på mig och undrar ifall jag kan anatomin kring hjärtat? Visst, svarar jag stressat. ”Det synt lite insufficiens i tricuspidalis”. Hjärnan går på högvarv, vad betyder nu detta?! ”Menar du att det är läckage i klaffen?”. ”Ja, och det har de flesta människor. Idas hjärta ser helt friskt ut!” Jag andas ut och känner mig lite löjlig över min noja.

Sen träffar vi Annica igen och Ida får göra ett EKG och en undersökning av de små kärlen på armen. Ida tittar på film och börjar slappna av.

Efter lunch blir det koll av lungfunktionen. Det blir en hel mängd inandningar och utandningar på massa olika sätt och i olika apparater. Klämma för näsan och djupkoncentration. Ida är jätteduktig på att förstå vad hon skall göra och testerna tyder på en bra lungkapacitet. Hon får inhalera 2 puffar Airomir, vilket jag ofta ger barnen på jobbet som har jobbigt med andningen. Men då brukar de behöva 4 puffar som ibland behöver upprepas efter 20 minuter. 2 puffar kan det verkligen märkas någon som helst skillnad??. Ida grimastiserar efter inhalationen. Jag visste inte att det smakade så illa.. Vi får fika under tiden som medicinen skall börja verka. Ida får hallonsoda och kex.

Plötsligt börjar hon få svårt att sitta still och strax dansar hon runt i rummet som värsta duracellkanin. Hmm, var det bara hallonsoda i flaska? Jag ber Ida räcka fram sin händer och mycket riktigt så darrar fingrarna. ”Mamma, jag kan inte sitta still för det känns som om hela kroppen skakar”. Och detta efter bara 2 puffar…

Nya blås med bättre resultat. Ida är lite förkyld så det är säker därför som hon blev hjälpt av inhalationen. Hon tolkas som helt lungfrisk med god lungkapacitet 😀

Med OK-stämpel i rumpan åker vi genom ett soligt skåne till Väla. Dax för välförtjänt shopping efter att ha hjälp forskningen en bit på väg..

Trevlig alla hjärtans dag ❤️. PS. Ser ni på ultraljudsbilden att Idas hjärta liknar en glad gubbe?

image

Look who´s back..

image

Efter en total tystnad under några veckor, ja månads tid, så är jag tillbaka. Lite piggare, lite gladare och lite mer träningsmotiverad. Under dessa tysta veckor har jag hunnit bygga upp min motivation. Jag har tränat regelbundet men väldigt varierad träning. Mest har jag suttit på träningcykeln i källaren. Jag har simmat några gånger, varit på gymmet och t.o.m ute i skidspåret!

För en vecka sedan hade vi faktiskt ganska mycket snö, i alla fall för att vara i Halland och framför allt detta hopplöst snöfattiga år. Jag fick låna skidor, pjäxor, stavar och valla av min syster. Nu är min fina lillasyster inte min lilla syster om man jämför hennes och min längd. Så stavarna var på tok för långa. Det fick bli en tur till sportbutiken och införskaffa ett par nya. Nu skulle det bli åka av!! Min entusiasm smittade av sig på min goa kollega Carolina, som följde med och coachade.

Skidorna var inte vallade men jag tänkte att det inte skulle göra någon skillnad. Det var ju inte precis en OS-tävling jag skulle vara med i. Pjäxorna var ett nummer förstora men så sköna. Och stavarna de passade ju precis!! Carolina hjälpte mig på med skidorna och sen gav vi oss ut i spåret.

Varv 1: Oj, vad det gick bra! Jag bara gled iväg. Mycket lätt stigning, inga bekymmer. Lika lätt utför. Pigg och glad lät jag Carolina veta att detta är ju mycket roligare och lättare än att springa!!

Varv 2: Oj, nu började jag bli varm. Hade alldeles förmycket kläder på mig.

Varv 3: Pulsen har ökat och jag tar i för att hålla takten med Carolina. Jo då, det går fint hojtar jag ansträngt till svar när hon frågar hur det går.

Varv 4: Nu hänger jag inte riktigt med längre. Avståndet har ökat och jag känner mig andfådd. Precis lägligt kommer spårkillen så vi måste stiga av spåret och får en paus.

Varv 5: Det känns ordentligt i ben och armar och jag längtar efter en paus. Men skam den som ger sig. Vi såg ett nytt spår och bestämmer oss för att prova en ny runda. Plötsligt kommer det en liten uppförsbacke. Carolina springer snyggt upp för den. Själv står jag kvar där nere och trampar på stället. För varje steg jag tar så halkar jag tillbaka. Försöker mig på att enbart dra mig upp med hjälp av stavarna. Men nix det gick inte heller. Stiger av spåret och saxar upp, nog måste man väl få det? Resten av rundan gick i ganska lugnt och trevligt tempo. När vi kom tillbaka till start fick jag bekänna färg och förslå en fikapaus. Det blev varmchoklad i cafét. Hur mysigt som helst, kändes nästan som att vi var i fjällen :-).

Innan vi åkte hem blev det ett sista varv, nu med nyvallade skidor. Så mycket bättre det gick då! Allt som allt åkte vi 6 km. Helt ok för att vara nybörjare tycker jag. Jag tackar Carolina för en underbar dag. Tyvärr missade jag att ta några foton :-(. Nu har snön regnat bort och det blir nog inga fler turer i år. Tråkigt för jag tyckte det var en rolig träningsform.

Just nu sitter Oskar och Micke på Anfeilds läktare och sjunger ”You´ll never walk alone”. 5-1 mot Arsenal!!